Jag sitter framför datorn. I flera dagar har en påminnelse dykt upp i telefonen först vid 18, sedan vid 19. “Skriv om Almedalspärlor vi minns.” När vi satt med skrivschemat i våras kändes det självklart att i brist på möten i Visby ta en promenad längst en memory lane à la Hästgatan, men väl vid datorn sinar inspirationen. Därför har jag varje kväll skjutit upp aktiviteten, tänkt att “imorgon, då har jag fått feeling, då skriver jag”, och samma tid dagen därpå suttit framför samma tomt ekande skärm.
Inte för att det saknas händelser att skriva om, tvärtom. Det är bara att välja och vraka bland Palmes tal från lastbilsflaket som tände själva gnistan som med åren blev politikerveckan, Littorinaffären och KRIS:s storslagna trygghetsinsats under 2018 års upplaga, för att nämna några exempel. Pengar har både eldats av Gudrun Schyman och regnat ner över Donners plats i dåvarande slöseriombudsmannen Martin Borgs regi. Hemliga middagar och avsiktligt instagrammade luncher har avlöst varandra, och ingen kan säga hur vårt politiska landskap hade sett ut utan Almedalen och dess möten. Dessutom har oräkneliga ungdomar gjort politisk debut genom att otaliga ungdomsförbund möjliggjort för dem att få besöka rosornas stad.
Så varför ville texten om Almedalspärlor inte låta sig skrivas? Jag skrollar runt istället, hoppar runt mellan sociala medier. Jag bombas av inlägg från vänner och bekanta som jag vanligtvis brukar springa in i på mingel såhär års.
Inte vaknat upp i ett pojkrum med Batman-affischer och högtalarljud utanför fönstret från något seminarium om pensionssparande. Märkligt. #Almedalen
— André Assarsson (@assarsson) June 29, 2020
Saknar inte ni också att sitta på ett seminarium i Almedalen där ni är så bakis att ni först halvvägs in i diskussionen förstår vad ämnet som diskuteras är? Samtidigt som ni skriver en stödtweet med hashtag för att verka intresserade och tackar för wrapen?
— John Hultengård (@Hultengard) June 30, 2020
— Nooshi Dadgostar (@nooshiit) July 1, 2020
Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal ägnar en tanke åt den här kattkepsen som bidrog till två separata och av varandra oberoende kontakter med Polisen och SÄPO under #Almedalen 2014. Dock är Kattkeps profiling den enda profiling jag vill se i stadsrummet. pic.twitter.com/sNbRlrUCJn
— Fredrik Wass (@fredrikwass) July 1, 2020
Med undantag för några putslustiga exempel, däribland ovan nämnda, hittar jag allt som oftast melankoliska skrivelser om den stora saknaden och ledsna miner över att inte vara på plats i Visby just i år.
… Och det är någonstans där som jag blir urless. Ja, hela världen har gemensamt konstaterat att pandemin och dess konsekvenser är förjävliga och att vi mer än gärna hade levt utan dem, men nu sitter vi likväl i den båten. Inte en själ blir lyckligare av att vältra sig i detta. Inga möten blir av, inget kunskapsutbyte sker, inga dialoger förs genom att vi spyr galla över att årets politikerfestival är inställd och drömskt spanar efter tidigare års veckor i backspegeln.
Nej, kamrater, låt oss istället gaska upp oss! Låt oss vara tacksamma mot organisatörerna som lät Almedalsveckan vila för att undvika smittspridning, och för de liv som därigenom kanske räddats. Låt oss imponeras över alla initiativ till digitala versioner av vårt älskade forum, som dessutom kommer finnas inspelade och tillgängliga för lång tid framöver. Framför allt, låt oss ta den tid vi inte kunde lägga på att planera och närvara i Visby 2020 på att göra storstilad comeback 2021!
Och slutligen, njut lite av att för en gångs skull ha möjligheten att vara ledig vecka 27. Vi vet inte när den chansen uppenbarar sig igen.
