Det är en skadskjuten Stefan Löfven som ikväll intar scenen i Almedalen. Socialdemokraterna har sjunkit som en sten i opinionen det senaste året och ligger i de senaste mätningarna på mellan 21,7 (Sentio) och 26,3 (Skop) procent. Historiskt har Socialdemokraterna därtill tenderat att backa ett par procentenheter de sista månaderna inför val, något som partiet naturligtvis är smärtsamt medvetet om.
Det en gång statsbärande partiet framträder alltmer som ett parti i kris, utan självförtroende och tillförsikt. I dagens upplaga av Dagens industri gör ett flertal tunga S-profiler dystra prediktioner inför valet. Partiets förra valledare Jan Larsson konstaterar att oddsen är dåliga för att Socialdemokraterna ska lyckas bilda regering efter valet. Håkan Juholts gamla talskrivare Daniel Suhonen bedömer partiets chanser att bilda regering som ”mycket små”, och den tidigare S-ministern Björn Rosengren uppger att han tror att det blir en moderat enpartiregering efter valet.
Socialdemokraterna är inte längre den stabila och pragmatiska konstant i svensk politik som de brukade vara. Socialdemokratin återfår sannolikt aldrig rollen som den svenska politikens sol kring vilken övriga partier kretsar, men de kan ändå förbli ett trovärdigt alternativ som regeringsbärare. Då måste de emellertid återvinna folkets förtroende i sakfrågorna. Aftonbladet publicerade i tisdags en undersökning av vilka partier väljarna har störst förtroende för i olika sakfrågor. Inför valet 2014 hade Socialdemokraterna högst förtroende i en majoritet av de nio sakområdena. Inför årets val har de bara högst förtroende i två frågor, sjukvården och äldreomsorgen. Vården är förvisso en av väljarnas mest prioriterade frågor, men båda områdena har det gemensamt att de primärt sköts av landsting och kommuner. Således är de sannolikt dåliga röstmagneter i riksdagsvalet.
Ska Socialdemokraterna ha någon som helst chans att behålla regeringsmakten efter höstens val måste de leverera trovärdiga lösningar för jobben, migrationen, integrationen och tryggheten. På jobbfronten har förtroendet urholkats av att Sverige fallit i jämförelsen av europeiska arbetslöshetssiffror samtidigt som Socialdemokraterna lovat EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. På migrationsområdet upplevs partiet som veligt och opålitligt då de å ena sidan stängt gränserna och å andra sidan motvilligt drivit igenom den så kallade gymnasieamnestin. Integrationspolitiken har varit samma handfallna småduttande som präglat såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar de senaste decennierna, och på trygghetsområdet har regeringen brottats med svårigheten att bekämpa den växande otryggheten utan att ”svartmåla”.
Socialdemokraterna behöver inte gå längre till höger som borgerliga ledarskribenter brukar framhärda. De behöver heller inte gå längre till vänster som tyckare till vänster gärna hävdar. De behöver presentera trovärdiga lösningar på reella problem på ett pedagogiskt sätt. De har i stor utsträckning identifierat de reella problemen, men de saknar såväl lösningarna som berättelsen om hur de för Sverige i rätt riktning.
