Partianalys: Skadeskjuten Fridolin i desperat behov av en seger talar i Almedalen

Varje dag har Makthavare.se äran att publicera en partianalys. Idag är det Joakim Holmertz tur att analysera Miljöpartiet.

Det är ett skadeskjutet språkrör i en obekant situation som ikväll äntrar Almedalsscenen. Gustav Fridolin engagerade sig politiskt redan som 11-åring och beskrevs tidigt som ett underbarn. Den svenska politikens svar på musikens Mozart. Som 16-åring blev han språkrör för Grön Ungdom och som 19-åring valdes han in i riksdagen. Ett decennium senare utsåg Miljöpartiets kongress i Karlstad Fridolin, ihop med Åsa Romson, till Miljöpartiets språkrör.

Allt hade gått Fridolins väg ända sedan han satte sin fot i ett politiskt mötesrum för första gången, och allt såg ut att gå vägen för Miljöpartiet fram till valet 2014. Klimatfrågan, som partiet tjatat om i alla år, stod äntligen högt upp på den allmänpolitiska dagordningen. Partiet gick framåt i opinionen och det hade blivit hippt att vara miljöpartist. Socialdemokraterna hade deklarerat att de såg Miljöpartiet som en naturlig samarbetspartner och att de ville regera Sverige ihop med dem. Miljöpartiet var kaxiga, hade framtidstro och var den progressiva, optimistiska motpolen till Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet skulle vara motorn i det rödgröna projektet, de som drog mittenväljare från Alliansen till de rödgröna. Valnatten blev emellertid en kalldusch. Alla opinionsmätningar hade varit fel. Miljöpartisterna hade hoppats på ett nästan dubblat väljarstöd, men partiet backade istället till 6,9 procent. Därefter har det bara gått utför.

Det tyska brunkolet har sålts till Tjeckien och kommer inte att ligga kvar i marken. Bromma flygplats kommer förbli öppen. Förbifart Stockholm kommer att byggas färdigt. Den generösa migrationspolitiken har stramats åt. Till råga på allt så ökar växthusutsläppen, efter att ha minskat fyra år i sträck med Alliansen vid rodret.

Och det är bara de sakpolitiska nederlagen. Därtill tvingades Åsa Romson bort från språkrörsposten av medlemmarna efter att ha trampat i klaveret en gång för mycket. Mehmet Kaplan tvingades bort från sin ministerpost av Socialdemokraterna efter att ha frotterat sig med turkiska fascister. Den tilltänkta partistyrelseledamoten Yasri Khan drog tillbaka sin partistyrelsekandidatur efter att ha vägrat att ta en kvinnlig journalist i hand.

Miljöpartiets väljare har föga förvånande svikit. Många av de gröna miljöpartiväljarna har gått till Centerpartiet och många av de mer röda miljöpartiväljarna har gått till Vänsterpartiet. Miljöpartiet sysselsätts nu åter av den välbekanta balansakten på fyraprocentsspärren där de verkade permanent fram till början på 00-talet.

För Gustav Fridolin är det en ovan situation. Han har alltid gått från klarhet till klarhet, aldrig tidigare har han gått från bakslag till bakslag och tvingats leda i motvind. Frågan är om han och Isabella Lövin är up to the task?

Ska de lyckas vända Miljöpartiets negativa trend så är de i desperat behov av en seger. Inte bara något de uppfattar som en seger, utan något som de trovärdigt kan sälja in som en seger också hos media och väljare. De måste visa att nederlagen Miljöpartiet lidit sedan de satte sig i Stefan Löfvens regering 2014 har betalat sig genom segrar på annat håll. Lyckas de inte motivera för väljarna – och för all del, för de egna medlemmarna – att de gått med på försäljningen av brunkolet och åtstramningen av migrationspolitik så kommer det inte spela någon roll hur bra politik de utvecklar inför valrörelsen nästa år. De kommer sakna trovärdighet. Trovärdighet är hårdvaluta i politiken. Det spelar ingen roll hur mycket jag håll med om vad du säger om jag inte upplever dig som trovärdig. Givet Miljöpartiets fokus och retorik i valrörelsen 2014 så är det en enorm utmaning Fridolin och Lövin har framför sig. Det är svårt att se vilka segrar de möjligen skulle kunna peka på som skulle motivera brunkolsaffären, migrationsuppgörelsen eller de ökade utsläppen av växthusgaser.