Statsbärande parti, under många år i stort sett synonymt med statsapparaten i Sverige. Idag? Flykt till folkrörelsetidernas svunna dagar. Här är dagens partianalys.
Socialdemokraterna har varit det parti som på många sätt format Sverige sedan den allmänna rösträttens införande. De har byggt ett välfärdssamhälle och förvaltat det, ofta ganska väl. Det är meningslöst att försöka spåra när Socialdemokraternas vandring från statsbärande parti till föredettingar inleddes, under Monas Sahlins tid som partiledare, under Håkan Juholt eller om den till och med inleddes så tidigt som under Ingvar Carlsson eller Göran Persson. Socialdemokrater har också olika förklaringsmodeller. Vissa skyller på samarbetet med Vänsterpartiet i valet 2006, andra på Alliansens övertagande av de socialdemokratiska värdeorden. Vilken förklaringsmodell man tycker är mest rimlig spelar mindre roll. Fakta kan ändå konstateras.
För en socialdemokratisk partimedlem är partiet fortfarande det största och viktigaste. Men om man står lite utanför och betraktar det hela på håll är det svårt att undgå den totala identitetskrisen. Socialdemokraterna behöver ställa de klassiska journalistfrågorna om vem, vad, hur och varför. De behöver ställa dem till sig själva. Framförallt frågan om varför är relevant i sammanhanget. Regeringen genomför visserligen reformer men saknar helt en vision om vart man vill ta samhället. Till och med Göran Perssons halvtaskiga fuskbygge ”det gröna folkhemmet” var en tydligare politisk riktning. Bland få ledande (S)-politiker med visioner fanns en ung kvinna, Aida Hadzialic. Ett misstag kostade henne jobbet och betongsossarna som hellre förvaltar än tänker nytt kunder med en lättad suck återgå till sin trygga förvaltningsministär.
Vänstern har länge dominerat i sociala medier. Man har fått mycket beröm, lutat sig tillbaka och varit ganska nöjda med sig själva. Under tiden har högern kommit att totalt dominera sociala medier. På Twitter är högerns momentum är närmast monumentalt. När Per Nuder släppte sin självbiografi gav han den namnet ”Stolt men inte nöjd”. Vad som egentligen signalerar hela socialdemokratins problem är just det. Man är stolta men inte nöjda. Det borde vara ett incitament för att inte luta sig tillbaka och knäppa händerna över magen. Men det är precis vad socialdemokratin har gjort. Och resultatet är att man tappat initiativet i svensk politik. Vilse i mittenfåran krigar man istället med Moderaterna om att vara duktigast, men inte på vision utan på förvaltning.
