Min första Almedalsvecka, 2010, var en besvikelse för ett brinnande fotbollshjärta. På sportbaren satt en politisk vilde i ett hörn utan att ens snegla upp på bronsmatchen i VM på skärmarna. Om 20 personer var där för att komplettera gratisluncherna med en stadig måltid så var resten semientusiaster som inte insåg att man alltid ska hålla på Uruguay om motståndarna är Tyskland. Scenen var en fotbollens tragedi.
Fördelen med den politiska inramningen i Almedalen är att vinkeln på fotbollsfrågor kan få en samhällelig prägel. Detta kunde ha varit en guldgruva. Almedalsveckan i år inleddes med en het fussballmatch mot Lina och följdes av spaningar kring frågor i gränslandet mellan fotboll och politik.
Det är en fröjd att lyssna på en alltid nyfiken Olof Lundh, som nu frågade ut Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson. Lundh är trots allt en av få journalister som bevakar fotbollsfrågor som vilken politikreporter som helst. Samtalet bjöd på insikter om spelet bland fotbollspampar och kopplingen mellan fotboll och politik. Förutom några sådana undantag, ett par seminarier om fotboll och ungdomsfrågor/integration kan nämnas, var det skralt.
Det är värt att påpeka den givna kritiken mot Almedals-spektaklet. Det är en bubbla där de där vyerna som ska vidgas ofta fastnar i givna ramar och där det krävs en betydande insats för att ens kunna ta sig till den plats där ”det öppna samtalet” pågår. Men låt oss se Almedalen som en indikation på vilka de hetaste frågorna i samhällsdebatten är. Här får fotbollen knappt någon plats alls.
I princip alla samhällsfrågor går att koppla till fotboll bara intresset finns. Mitt intresse för det här perspektivet får mer näring av att bläddra i t.ex. Erik Nivas bok Känner ni vibbarna på väg hem och vardagliga samtal med fotbollskompisar om föreningsdemokratin och 51-procentsregelns framtid väl hemma.
Ekim Caglar, frilansskribent och författare till boken Propagandafotboll
