Varje dag presenterar Makthavare.se en krönika med ett speciellt Almedalsperspektiv. Idag är det dags för superveteranen Claes Nyberg.
Till min älskade anarkist,
Vi har träffats varje sommar du och jag. Tjugo år i rad utan uppehåll. Ibland tänker jag att vi är de samma som då, men visst har vi båda förändrats. På gott och ont.
Det är lätt att glömma bort första gången när allt var så spontant. Bara bestämma sig någon vecka innan, ta sovsäcken under armen och kasta loss med två kompisar som sällskap. Stiga av i en stad med glest av folk på gatorna och där mycket var stängt. Överallt gick människor som hade tid att prata.
Jag frågade vem som egentligen bestämmer över ditt liv. Du sa ”Ingen, jag är anarkist!”. Jag tyckte det var häftigt och fick genom åren hänga med längs den väg du tog i alla backar, över kullerstenar och längs strandpromenader. Ibland styrde jag, ibland du. Allt medan du kommenterade mina klädbyten.
Vi har upplevt så mycket tillsammans. Allt från sena nätter med utsikt över havet i sällskap av de stora politiska frågorna, till prat om livet, karriären och kärleken. Vi har sett statsministrar i spegelsalar lura sina medarbetare, hört partisekreterare kalla demokratiska val för statskupp, vinkat av ministrar som lämnat dig med mediedrevet i hasorna, sett pengar brännas på bål, och trängts på gräset medan vi har försökt höra vad dina kompisar har velat säga.
Glöm inte spontana möten med glass med löften om lösning på de mest komplicerade – och enkla – problem. Inte heller de spontana kvällarna med allsång och karaoke innan alla har firat tills dess att brunnen har sinat. Bara för att nästa morgon hålla fanan lika högt som svansföringen.
Och minglat och flirtat. Som vi har flirtat. Både med de som vi kanske inte hade så mycket gemensamt med och de som vi hämtade gemensam kraft hos. Nån gång även med de som vi ville skulle skvallra och sprida våra budskap.
Gnagandet från tidens tand är som alltid svår att undvika. Sedan du började kila stadigt med hyresvärden verkar du ha gömt undan anarkisten jag var så kär i. Allt mer ofta gör du mig irriterad när jag måste förhandla om att få din tillåtelse att säga det jag vill. Och att jag nu måste dela dig med marscherande män som inte vill att jag ska få vara med gör mig faktiskt arg och ledsen.
Men visst. Jag älskar dig fortfarande. Kanske på det där mer mogna sättet där man uppskattar den glöd som alltjämt finns samtidigt som skavankerna med åren har blivit allt fler. För jag vet att tiden med dig och alla andra som reser hit faktiskt betyder så mycket när vi ska klara av året som kommer efter.
Så jag kastar loss för en ny båtresa och hoppas att även din kärlek finns kvar. Snart ses vi igen, Almedalen. 20 år äldre men med energin i behåll.
Min älskade anarkist.
Claes Nyberg åkte första gången till Almedalsveckan 1998 som ordförande för SFS. Idag är han pressansvarig för MTR Nordic.
