Till minne av Zaida

Du var alltid på väg. Stark, bestämd och med en orubblig integritet hade du bestämt dig för att göra världen bättre. Du var säker på att det skulle gå. Ingenting skrämde dig, ingenting rubbade dig. Du var en naturkraft med en outsinlig källa av vilja. Du var min vän. Och varje gång vi möttes hade du tid att lyssna, att prata, att mötas.

Jag lärde känna dig när jag frågade dig om du kunde tänka dig att vara med att skriva för Makthavare, fast på den tiden hette vi Almedalsbloggen. Jag ställde frågan efter en debatt på biosalongen Skandia i Stockholm och du befann dig i centrum av de unga politiskt engagerade som var där. Så var det alltid. Folk drogs till dig. Du hade så mycket att säga, så mycket att göra och vi var många som ville följa med dig på vägen. Jag fick samla mod för att gå fram till dig, du var så uppenbart en lysande stjärna.

Men du tackade ja och sa att du gärna ville prova på något nytt. Under några sommarveckor jobbade vi intensivt tillsammans. Jag minns hur mycket vi skrattade. Men det jag minns mest är hur oerhört engagerad du var i allt du bevakade. För dig var politiken rolig för att den var på blodigt allvar. Du ställde höga krav på din omgivning men framför allt ställde du höga krav på dig själv. Du ville att varje sak du gjorde skulle betyda något. Du slarvade inte med din tid.

Något år senare kandiderade du till Europaparlamentet, och vi intervjuade dig. Så här sa du då:

- Skulle jag sluta med politik i den form jag är engagerad nu så skulle jag gärna jobba utomlands med sådant som engagerar mig. Jag vill vara med och förändra, inte bara bevaka. Jag vet i och för sig att man kan förändra även genom journalistik, men jag vill hellre gå ”den jobbiga vägen”.

Sen gick du den jobbiga vägen. Du lämnade Sverige. Du arbetade i Afghanistan, i Palestina och i Kongo. Du arbetade överallt för mänskliga rättigheter och du var övertygad om att det hos alla du mötte fanns en vilja att utvecklas, att lära. Du hade en enorm förtröstan i människor och du var aldrig rädd. Bara bestämd och övertygad om att vi alla har en skyldighet att göra världen bättre.

Du var ett föredöme. Men jag tror inte att det var den rollen du sökte. Du visste bara att det krävs hårt arbete och uppoffringar för att göra världen bättre. Och sen gav du dig iväg.

En av de sista gångerna vi möttes satt vi och pratade om sådant som gav oss energi. Och det visade sig att vi båda gärna återvände till en dikt av Ingrid Sjöstrand. Den heter ”Elda under din vrede” och varje gång jag tänker på dig så är det som om du förkroppsligar orden.

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas
inför våra ögon
Elda under din vrede

Nu får vi ta över efter dig. Just idag känns det övermäktigt. Jag saknar dig så oerhört.

Magnus Ljungkvist
VD, Inre kabinettet AB samt en av Almedalsbloggens grundare