Preem

Därför blir Donald Trump USA:s nästa president

Donald Trump

Foto: Gage Skidmore (Creative Commons)

Om 106 dagar går USA till val. Jag bävar för resultatet. Det som jag för ett år sedan såg som något omöjligt – att Donald Trump väljs till amerikansk president – har jag allt mer börjat se som något oundvikligt. Sådant som började som ett par mindre orosmoln för Hillary Clintons kampanj har förvandlats till en hop indikationer om att Donald Trump är den som i januari kommer att sväras in framför Capitolium.

Jag bävar för resultatet. Det som jag för ett år sedan såg som något omöjligt – att Donald Trump väljs till amerikansk president – har jag allt mer börjat se som något oundvikligt.”

För ett år sedan var allt upplagt för att Hillary Clinton skulle bli USA:s 45:e president. Primärvalet skulle av allt att döma bli en promenadseger, hon var i praktiken Barack Obamas kronprinsessa, Republikanerna blev mer verklighetsfrånvända för var dag, och hennes erfarenhet var – och är alltjämt – odiskutabelt större än någon annan kandidats från endera parti.

Redan på den första punkten sprack det emellertid. Vad som skulle bli en promenadseger mot en vänsterpopulist blev till en utdragen strid mot en passionerad motståndare som engagerade väljare på ett sätt som Clinton inte kunde. Hennes nominering var aldrig på allvar hotad, men det var icke desto mindre en skadskjuten Clinton som efter ett långt primärval stod som vinnare. Under primärvalets gång blev det därtill allt tydligare att den image hon ägnat åratal åt att bygga upp låg henne i fatet.

Det demokratiska primärvalet 2008 präglades av identitetspolitik. Demokraterna valde mellan en kvinna och en svart man. Endera kandidaten skulle bli historisk enkom i kraft av att bli nominerad, ännu mer så om de dessutom vann valet. Följaktligen handlade Clintons kampanj om att framställa henne som valbar; pragmatisk, hawkish och tuff. Sedan hon förlorade primärvalet har hon byggt på den profilen ytterligare. Primärvalet 2015-2016 kom dock att handla om idéer istället för valbarhet – stora delar av partiet ville inte ha en pragmatiker, de ville ha en visionär. Många ville inte ha en hök, de ville ha en isolationist. De ville inte ha någon som var tuff, de ville ha någon som prioriterade medmänsklighet.

Clinton gjorde som politiker ofta gör, och vände kappan efter vinden och hävdade att hon haft kappan vänd så hela tiden. Detta kombinerat med kontroverserna kring hennes privata mailserver och The Clinton Foundation gjorde att hon istället framstod som opålitlig, en politiker utan idéer och värderingar som säger och gör vad som krävs för att vinna makt.

Allt detta till trots förefaller Clinton ha ett litet övertag i opinionsmätningarna. Av 16 nationella opinionsmätningar gjorda i juli visar tio ett övertag för Clinton, fem visar ett övertag för Trump och en är oavgjord. Utan att ta hänsyn till andra aspekter ser Clinton således ut att ha en fördel. Åtminstone fyra invändningar måste emellertid resas mot den slutsatsen.

För det första så har de mätningar som visar på en fördel för Trump generellt lägre felmarginal än de som visar på en fördel för Clinton. För det andra så gynnar en skillnad i mätmetoder Trump. Eftersom valdeltagandet i USA överlag är avsevärt lägre än i exempelvis Sverige så skiljer amerikanska opinionsinstitut mellan mätningar bland registrerade väljare respektive bland sannolika väljare. De förra ger en bättre indikation på hur opinionen faktiskt ser ut, men de senare ger en bättre fingervisning om hur ett valresultat faktiskt skulle se ut. Samtliga tio mätningar som visar på en fördel för Clinton är mätningar bland registrerade väljare. Av de fem mätningar som visar på ett övertag för Trump är fyra mätningar bland sannolika väljare.

Det tredje som är värt att notera är att trenden över tid talar för Trump. Clinton må ha ett övertag i tio av de sexton julimätningar som hittills genomförts, men i juni hade hon ett övertag i 26 av 26 mätningar. För det fjärde och sista så talar mönstret från tidigare presidentval för Trump. Sedan andra världskriget har det skett elva presidentskiften. Endast i tre av dessa fall har den avgående presidenten efterträtts av en partikamrat.

Dessutom så kan jag inte skaka av mig en gnagande känsla av att Trump kanske redan nu är jämsides med eller rentav före Clinton i opinionen, men att detta inte fångas upp av opinionsmätningarna. Skälet är att de senaste åren gång efter annan visat på hur opinionsmätningar tycks oförmögna att fånga upp ”antietablissemangsströmningar”. Brexit-omröstningen är det senaste exemplet, där opinionsundersökningar indikerade att omröstningen skulle bli mycket jämn men att det fanns en liten fördel för Bremain-sidan. Det blev dock en klar seger för Brexit-sidan. I Sverige misslyckades 2014 samtliga opinionsinstitut med att fånga Sverigedemokraternas stora valframgång.

Lägg till detta det faktum att Trump nu är förbi primärvalet. Han har hittills bara appellerat till republikanska väljare, men kan nu börja tweaka sina tidigare uttalanden för att tilltala den amerikanska väljarkåren i sin helhet. Man kan invända att det gäller även för Clinton. Då hennes största problem är att hon uppfattas som opålitlig för att hon tweakat sina uttalanden fram och tillbaka för mycket så har hon emellertid inte samma manöverutrymme som Trump att göra det framöver.

Avslutningsvis så gjorde Trump ett i mitt tycke klart bättre val av vice presidentkandidat än Clinton. Trump är trots sin framgång i primärvalet en nybörjare på den politiska arenan. Valet av den rutinerade guvernören och tidigare representanthusledamoten Mike Pence kompletterar och ger legitimitet åt hans kampanj. Erfarenhet och rutin är också vad Clintons vice presidentkandidat, senatorn och tidigare guvernören Tim Kaine, tillför till hennes kampanj. Rutin och erfarenhet var dock Clintons starkaste kort redan dessförinnan. Vad hennes kampanj saknar är gnista, passion och engagemang. Hon borde kompletterat sin kandidatur med någon som Elizabeth Warren eller Bernie Sanders, någon som kunnat elda upp och inspirera gräsrötterna.

I nuläget har jag svårt att se att Clinton kan vara på väg mot något annat än ett nederlag i november, med ett delat Amerika och en oroligare värld som följd.