Varje år uppstår en debatt om Almedalen. Visst är det lobbyisternas tummelplats med närmast obegränsad tillgång till landets ledande politiker, nationellt och lokalt. Visst minglas det och ja, det finns fortfarande rosé. Visst är det nästan omänskligt dyrt för folkrörelser att ha råd att konkurrera med extravaganta evenemang. Men. Almedalen innehåller också tusentals programpunkter, med en enorm spännvidd. Nästan inget ämne är för litet för att inte förtjäna ett eget seminarium. Det är här Almedalen visar sin verkliga styrka. Det är inte toppolitikernas senaste utspel, pressavdelningarnas klurigaste spinn, journalisternas skickligaste utfrågningar eller företagens smartaste produktplacering som gör Almedalen viktigt.
Det är genom att det finns en chans att gå på djupet som Almedalen blir allt viktigare för vår demokrati. Komplexa frågor som inte ryms på en löpsedel kan locka andra än den lilla krets experter som till vardags diskuterar frågan. Samhället blir i allt högre grad så komplext att viktiga frågor inte diskuteras. Politiker, journalister och andra vågar inte prata om, eller lyfta svåra frågor av rädsla för att göra fel, bli lurad av ett särintresse eller hånad av ledande experter i ämnet. Eller så finns inte tiden att gå på djupet för politiker medan journalisterna brottas med allt mer slimmade organisationer där få vill betala för att någon ska sätta sig in i ett handelsavtal som t ex CETA på över 1600 sidor.
CETA är TTIP:s lillebror, ett mycket omfattande investeringsavtal (mellan EU och Kanada) av den nya typen där ambitionen går bortom frihandel med hjälp av sänkta tullar. Man ska istället erkänna/likrikta varandras regler, skapa nya vägar för företag att kunna ifrågasätta handelshinder och de därpå följande konflikterna med miljö, hälsa och arbetsrätt. Svårlösta konflikter mellan intellektuella rättigheter och integritet och nätfrihet försöker man lösa i ett investeringsavtal utan debatt. Man hoppas därmed öka handeln.
Avtalen innehåller detaljerade regler om vad myndigheter måste göra om de vill införa en ny regel. Just CETA innehåller något helt nytt, nämligen en negativlista för marknadstillträde kombinerat med en ratchet-clause och stand-still clause. En mycket liten del av er som läser detta vet att detta i praktiken betyder att man inför en enkelriktad politik i frågan om att konkurrensutsätta verksamheter. Det betyder inte tvångsprivatiseringar (så länge man listar rätt undantag på den negativa listan) men det betyder att politiken endast kommer gå i riktning mot alltmer privatiseringar. Ibland vill en regering eller kommun gå åt andra hållet, t ex vad gäller järnvägsunderhåll. Hade Moderaterna lämnat en sådan motion hade det diskuterats på varenda arbetsplats om det var bra eller dåligt, men gömt djupt i ett investeringsavtal med Kanada med mycket svårbegriplig text smyger det under radarn för både politiker och journalister. Om endast en liten krets advokater fullt ut begriper de avtal som reglerar vår handel (och många myndigheter) hotar det demokratin.
Ibland hämmas diskussionen av ren sekretess, t ex Vattenfalls kolgruvor, budet och analysen av det hemligstämplas vilket i praktiken omöjliggör en effektiv offentlig debatt om alternativa lösningar. Visst är affärshemligheter ibland nödvändiga, men för statliga bolag måste vi samtidigt kunna diskutera alternativ. Juridifieringen av politiska beslut begränsar det öppna samtalets räckvidd, när diskuterar vi detta problem i avvägning mellan behov av affärshemligheter och öppen debatt? Jo det gjorde jag, i ett slumpmässigt möte i Aftonbladets monter. Om endast en liten krets på departementen har alla fakta för att diskutera årets viktigaste affär för ett statligt ägt bolag hämmar det demokratin.
Ibland blir verkligheten så komplex att diskussion hämmas även om beslutsunderlagen är offentliga. Jag tänker här på bankväsendet. Hur många politiker kan idag svara på frågan hur våra pengar skapas? Hur många kan förklara innebörden av denna formel i BaselIII förordningen?
Är bankdelning, full reservkapitaltäckning, transaktionsskatter mm bra eller dåligt? Ska kvantitativa lättnader ske som idag eller med helikopterpengar? (Riksbanken ger ut pengar direkt till medborgarna, ja det finns en seriös diskussion om detta.)
Eftersom en bankkollaps eller en bubbla i finanssektorn skulle riskera social och finansiell kollaps vore det bra om vi kunde gå in på djupet kring dessa frågor, men det gör vi sällan. Om diskussionen om finansregleringar begränsas till bankjurister hämmar det demokratin.
Almedalen erbjuder ett nästan unikt tillfälle för näringsliv, akademi, folkrörelser, medborgare, journalister och politiker att på plats träffas och diskutera dessa frågor på djupet. Även om man inte ens går på ett seminarium om en fråga är chansen stor att man träffar en vän till en vän som kan den frågan på ett mingel, event eller frukostbord. I denna tid av detaljplanering är det slumpmässiga mötet i Visby avgörande för att få en politiker, journalist eller företagare uppmärksam på en lösning eller ett problem man annars aldrig ens intresserat sig för. I denna tid när många av de viktigaste frågorna aldrig ens diskuteras kan faktiskt det slumpmässiga mötet på ett mingel, det oplanerade besöket på ett event eller den nya frukostbekantskapen vara just den skjuts en viktig fråga behövde för att bana väg in i den offentliga debatten. I så fall har Almedalen varit värt varenda krona och gjort en stor tjänst för demokratin. Det är därför jag åker dit varje år, trots karaktären av Kiviks marknad för opinionsbildning.
/Carl Schlyter (MP)
