Var är kulturen i Almedalen?

Hur är läget med kulturen i Almedalen? Frilandsskribenten Emil Åkerö har virrat runt i Visby och undersökt hur stort fokus det har varit på kulturfrågor i Almedalen.

Kultur är något som verkar engagera. Framförallt vad den ska handla om och om vad våra institutioner ska göra. Personligen har jag för länge sedan slutat ta personer som använder ordet identitetspolitik som något seriöst på allvar. Men så var jag på ett seminarium om hur kulturinstitutioner ska spegla mångfalden i Sverige och fick ord på vad det är jag känner. Anna Serner, VD på filminstitutet sa nämligen ungefär detta: Många anklagar oss för att jobba med identitetspolitik, men de gör fel, identitetspolitik handlar om att jobba för den egna gruppen. Vi jobbar snarare för det motsatta, för att personer som inte är som oss ska få plats.”

En del andra personer har en mer positivistisk syn, som i att det föreligger en objektiv sanning. Ett exempel på detta är Lars Anders Johansson, kulturansvarig på Timbro. I en diskussion om museers syfte gav han nämligen luft åt en närmast infantil fascination vid pilspetsar och att museer borde visa upp alla sina samlingar och presentera ”rena fakta” om föremålen istället för vad han kallade för ”ideologiska” samhällsperspektiv. Det fascinerande här är när människor ser sina egna perspektiv som det neutrala och att museer har uppstått ur tomma intet. Ett museum utan ideologi finns nämligen inte, ett museums arbete präglas av sin samtid. Historiska museet skapades till exempel i en nationalromantisk vurm och skulle visa det ”riktiga Sverige”. För att återgå till Johanssons pilspetsar så kan till exempel genusvetenskap ge oss en förklaring av hur vi tidigare tolkat användaren av pilspetsen. Det finns flera exempel på när man hittat lik bronsålderslik som begravts med vapen, hundar och annan utrustning och där liket klassificerats som en man när det hittats, men med modern teknik identifierats som ett kvinnolik vilket har tystats ner. Här kan teorier om hur vi värderat kön genom tiderna vara användbara för att förklara hur historia skrivs. För historia är inte neutral och absolut utan handlar om perspektiv, där det är vissa grupper som fått skriva historien. När den skandinaviska mannen utav hög börd fått bestämma över den svenska historieskrivningen har det påverkat vad som berättas, vad som finns och vad som väljs bort – vilket var vad som skedde under 1800-talets nationalromantik och ur detta skapades flertalet museer som Historiska museet och Skansen. Det handlar alltså om att förstå samhället och dess historia för de där pilspetsarna inga neutrala tingestar utan bär på olika berättelser eftersom historia inte är statisk utan dynamisk.

Men i Johanssons perspektiv är hans perspektiv det positivistiska neutrala, och i en sådan tanketradition är det inte konstigt att identitetspolitik missbrukas av personer som känner att deras position som varandes neutrala sanningssägare utmanas. Tack Anna Serner för att du påminde mig om det.

Emil Åkerö