De ideella myndigheterna

”Vi är ingen myndighet” står det i fet, stor stil när man besöker Naturskyddsföreningens hemsida. Lite udda kanske några tänker men vid närmre eftertanke är det en klok och talande formulering. Det ideella Sverige är stort och gör ett enastående arbete. Ett arbete som många gånger bli tungt och belastande. Ideella verksamheter arbetar hårt för att lappa över de hål myndigheterna inte räcker för att täppa till. 

Det ideella Sverige genomsyrar samhällsengagemanget och får det att växa. Människor möts och nya, livslånga och viktiga kontakter skapas. I tider som dessa där människor gör allt i sin makt för ett försök att ta sig igenom Europas stängda murar, ser vi hur allt fler ideella organisationer arbetar för integration mellan samhällsgrupper.

Sverige har ett rikt samhällsengagemang. Ur ett internationellt perspektivt är vi väldigt duktiga på det här med ideellt arbete – mer än hälften av den vuxna befolkningen engagerar sig eller arbetar ideellt.

Efter flera års intensivt engagemang och arbete inom det ideella i Sverige har jag fått upp ögonen för det enorma arbete som genomförs av alla drivande eldsjälar. De som ger allt och lite till och med ett glödande engagemang driver verksamheter som i många fall lever på ett fåtal eldsjälar. Verksamheter som driver ett lika stort och viktigt arbete som myndigheterna. Något vi inte får ta föregivet. Stressen och ansvaret som har hamnat på de ideellas axlar måste fördelas. Den ideella verksamheternas överlevnad avgörs utifrån dessa individers tid och välmående. Det här är även vad som gör verksamheterna i vissa fall en plats för de priviligierade.

Att arbeta ideellt kräver en stor dos tid och pengar – många gånger gäller det att ha råd att engagera sig. Men trots det ser vi hur civilsamhället funnits där när myndigheterna inte räckt till. Känslan på Stockholms centralstation när flyktingvågen var som störst i höstas, är obeskrivlig. Människor som oavbrutet erbjöd allt ifrån mat och husrum till tolk och stöd. Det är oslagbart men balansgången är fin. Myndigheterna kan inte fortsätta luta sig mot volontärer och ideella verksamheter. Det måste börja ske ett större samarbete däremellan.

Viktiga verksamheter drivs ofta på pengar som kommer och går på ett alltför osäkert plan. Det är mycket som ska göras på kort tid och med lite pengar, när pengarna finns vill säga. Hur fantastiskt det än må vara måste vi våga ifrågasätta. I Almedalen behöver vi därför lyssna på de ideella, få deras röster hörda och ge dem ökat stöd. Hur stärker vi vårt civilsamhälle utan att lägga på ett för stort ansvar? Hur ökar vi samarbetet med politiker och myndigheter? Frågor jag ser fram emot att diskutera på Almedalen. I år vill jag se fler lyfta de ideella under Almedalen, de tar trots allt lika stor och viktig plats som alla politiker. Deras verksamheter behöver ses som samhällets gemensamma ansvar och inte bara ett ”tidsfördriv att dö för”.