Ett av mina starkaste minnen ifrån Almedalen 2015 var besattheten omkring ”mångfald” och ”integration”. Det kändes som att hela Sverige skulle genomgå en revolutionerande integrationsprocess under Almedalsveckan, och att vi skulle vakna upp frälsta och redo inför framtidens utmaningar. I år blir det inte annorlunda, när flera hundratals seminarier till cirkulerar kring dessa urvattnade begrepp. Kommer panelerna fortsätta vara homogena, eller i bästa fall, ha med en eller annan lite brunare människa som kan agera alibi, för organisationer och företag med helvit ledning?
Det tror jag.
Det lär hända igen. Jag kommer inte kunna hålla mig. Jag är en sådan där som träder in i tält och ifrågasätter varför mångfaldsseminarier, bestående av teorifixerade vita personer, ser ut som de gör.
”Varför måste du alltid skapa dålig stämning? Det var ett jättefint seminarium, kan du inte bara vara glad att du får vara med och diskutera i Almedalen? Varför ska du alltid vara så aggressiv?” Det är bara ett axplock av vad jag och många andra inom politiken, med mörkare hudfärg och strukturskritik får höra, när vi kommer med legitima problemformuleringar. ”Varför ska du vara så kritisk när vi gör det som ni alltid snackar om?”
Jag förstår det. Många organisationer och företag som ropar ”mångfald!” och ”integration!”, många gånger nog, är sådana som begripit PR-vinsten i handlingen, att de verkar mer sympatiska. Det är trendigt att visa att man intresserar sig för social hållbarhet, men hur mycket av den enfaldiga diskussionen leder till stärkt mångfald och breddad representation inom politiken? Detta gäller inte bara organisationer och företag, utan i allra högsta grad också berättelsen om Almedalen som skrivs av större medier. Absolut berör många ledarskribenter klassamhället och socioekonomiska orättvisor, men epitetrabbel tillfredsställer snarare den intellektuella Twitter-vänstern än att påverka allmän opinion. Det måste vi vara ärliga med.
Vi ska heller inte glömma när Alliansen för inte så längesedan besökte förorter för att åtgärda problem inom sina påhittade begrepp om ”utanförskap”, när de egentligen pratar om segregation. Tror Alliansen att de kommer öka den socioekonomiska standarden i Stockholms förorter genom att endast besöka dem, vid diskussioner om kriminalisering av stenkastning? Är inte fortsatt demonisering och stigmatisering av förortsbor motsatsen till ökad mångfald och integration i samhället? Är det då märkligt att politiken och maktens korridorer är så bristfällig när det kommer till representation av olika sociala och ekonomiska grupper i samhället?
Det finns många verksamheter med fina styrdokument och mångfaldspolicies, där de så prydligt skriver om deras aktiva arbete med representation av olika grupper. Alldeles för ofta innebär detta arbete att dyka upp till Almedalsveckan med en normbrytande medlem, som kan ta debatterna som ledningen hävdar att de saknar tolkningsföreträde till. Vad är det egentligen som spelar mest roll? Är makthavaren den som vid enstaka seminarietillfällen berättar om sina erfarenheter och identitet, eller den som sitter i ledningen och utvecklar politik? Att arbeta så här kan självklart vara en ingång till ökad representation, men att fastna vid alibi-tänket för att behålla vid sin egna maktpositioner, är ett stort problem för mångfaldsarbetet i samhället.
Svensk politik behöver ett fastare grepp och bättre arbete med det man pratar om som mångfald och integration. Almedalen är politikens och maktens centrum. Hur fantastiskt jag än tycker att Almedalen är, så måste vi vara kritiska ibland. Detta för att utveckla Almedalsveckan, men också politiken, samhället och demokratin. Annars fortsätter vi bara dunka varandras ryggar med trötta floskler, utan att ”göra skillnad”, på riktigt.
