Sverigedemokraterna faller. Snart. Medan regeringen och vissa Allianspartier retoriskt och politiskt närmar sig Sverigedemokraterna ser de möjlighet till makt.
Här gör Kevin Shakir en djupgående analys om Sverigedemokraternas samtid och framtid. Han jämför dem med Skandinaviens populistiska partier och deras resa, hur dessa vuxit men efter regeringsinträde sjunkit ofantligt.
Sverigedemokraternas jargong som “mittenparti” blir allt svårare att bibehålla när partiet vill regera med Moderaterna och Kristdemokraterna. Är detta början på Sverigedemokraternas störtande via regeringsmakten? Eller kommer Sverige bli som Danmark, med en borgerlighet som utan nationalistiska partier saknar möjligheten till regeringsmakten?
Politiska partier har olika strategier för att påverka och få igenom sin politik i diskussioner och beslut. Socialdemokraterna och Moderaterna har historiskt varit två partier som haft en maktkamp om regeringsmakten, att vara partiet som leder landet. Miljöpartiet har använt sig av andra spelregler än Socialdemokraterna och Moderaterna för att få igenom sin politik. Fram till valet år 2014 har Miljöpartiet kunnat gå in för att bygga och stödja politik förankrad i deras ideologi och policy. Efter att ha hamnat i regeringsställning tvingas de kompromissa med sina ideal för att få igenom politiska beslut, senast med svängningen i flykting- och migrationspolitiken.
Ett parti som oftare diskuteras utifrån sin kontroversiella ideologi än maktmål är Sverigedemokraterna. Efter senaste opinionsmätningen av SCB ser SD ut att växa ytterligare, med 19,9 % stöd bland befolkningen. Att Sverigedemokraterna fortsätter växa är det alltså ingen tvekan om, frågan är bara i vilken riktning partiet växer? Kommer partiet likt andra skandinaviska länders populistpartier få mindre stöd om de får mer makt?
I maktens korridorer är Sverigedemokraterna fortfarande ett förhållandevis nytt parti, efter riksdagsinträdet år 2010. Trots detta har partiet på fem år lyckats bli ett väletablerat varumärke med tydlig hållning i specifika frågor.
Partiet har en profiliering där de säger sig företräda folket gentemot ett övermäktigt etablissemang. Samtidigt talar SD om invandrare som Sveriges största problem. Här sätter Sverigedemokraterna sig i en roll av ett retoriskt sett populistiskt parti. De besvarar komplexa frågor med enkla svar och ser sig som företrädare för “vanligt folk”.
Sverigedemokraterna använder sig av pragmatisk toppstyrning som metod för att vara etablissemangskritiska och samtidigt folkliga. Partiets nazistiska förflutna har sedan nittiotalet försökt tvättas bort med en rad åtgärder, bland annat uniformförbud år 1996 och införande av nolltolerans mot rasism och extremism år 2012.
Partiet har också en historia med uteslutanden av företrädare, senast där de klippte banden med partiets ungdomsförbund, Sverigedemokratisk Ungdom. Dessutom petades nyligen deras före detta partisekreterare, numera vice talman i riksdagen, Björn Söder från partiledningen. Jag ser en stark koppling mellan Söders kritik mot partiledningen angående att klippa banden med SDU och att Söder petades från ledningen. Många andra företrädare för partiet har uteslutits, men ofta över oenigheter med partiledningen snarare än uttalanden som kan uppfattas rasistiska och extrema. Kanske värnar Sverigedemokraterna mer om lojalitet gentemot partiledningen än extrema åsikter.
Parallellt med den hårda styrningen internt har Sverigedemokraterna på kort tid arbetat med att sudda ut och samtidigt utveckla en ideologi under annan paroll. År 2011, ett år efter att partiet valdes in i riksdagen, gick SD ifrån att kalla sig nationalistiskt till socialkonservativt. SD har retoriskt positionerat sig som ett mittenpart och gick under budgetförhandlingarna år 2014 ut med en princip om att de kommer att försöka fälla varje regering och budgetproposition som lägger fram förslag om ökad invandring.
I Norge, Finland och Danmark har partier med stark populistisk utgångspunkt vuxit med otrolig fart. Där har dessa partier i Norge och Finland till och med fått regeringsmakten. År 2013 blev Norge det första nordiska land som fick ett högerpopulistiskt parti i regeringen.
Fremskrittspartiet som varit oppositionsparti i 40 år ingick med sina 16,3 procent i regering med Moderaternas syskonparti Höyre. I Finlands nationella val år 2015 fick högerpopulistiska Sannfinländarna 17,6 procent av rösterna och ingick även de för första gången i regering, med Centern.
Någonting centralt att diskutera i anslutning till regeringsinträdet av både FrP och Sannf är att de sedan att ha erhållit makten fått ett mycket lägre stöd bland väljarna. I finländska och norska opinionsundersökningar gjorda år 2015 har FrP och Sannf båda nästan halverat sitt stöd i jämförelse med vad de fick i valen.
I Danmarks nationella val år 2015 valdes det högerpopulistiska Dansk Folkeparti som andra största parti med 21,1 procent av rösterna. Under tidigare mandatperioder hade DF varit stödparti åt det borgerliga blocket och blev med senaste valresultatet därmed det största borgerliga partiet. Mycket pekade på att Dansk Folkeparti skulle ingå i den nya borgerliga regeringen. DF gick då snabbt ut och sade att de inte ville sitta vid makten men att de skulle stödja en borgerlig regering ledd av liberala Venstre, vilket gav Venstre mandat nog att bilda regering.
I min mening var detta ett taktiskt beslut. DF agerade möjligtvis utefter vad som skett i Norge och Finland efter att ländernas liknande partier fått ett betydligt mindre stöd, efter att ha ingått regering. Dansk Folkeparti insåg kanske värdet av att populistiska partier har större möjlighet att påverka opinion och klimat om de inte sitter vid makten.
Vilken riktning kan Sverigedemokraterna tänkas gå i en tid där deras stöd växer på liknande vis som de skandinaviska populistpartierna tidigare gjort? Det politiska klimatet, speciellt i diskussioner som rör flyktingpolitik, har i Sverige den senaste tiden utvecklats på unika vis. Regeringen har kommit med åtgärder för att minska flyktinginvandringen till landet. En del Allianspartier svarar med liknande men hårdare förslag för att minska invandringen ytterligare.
När Sverigedemokraterna år 2014 sa att de kommer verka för att fälla varje regering som vill öka invandringen, diskuterades problematiken med SD:s vågmästarroll och att resterande partier var tvungna att kompromissa med dem. Ett år senare har Sverigedemokraterna utan att ha fått igenom politiska motioner för att minska invandringen fått sin vilja igenom. Det tycks pågå kapprustning emellan regeringen och en del Allianspartier rörande vem som kan komma med strängast politik för att minska invandringen. Innebär detta att Sverigedemokraterna numera ställer sig positivt till regeringen och Alliansens eventuella framtida budgetförslag? Eller har vi nått till ett stadie där SD känner att de kan ställa ännu högre krav för minskad invandring?
En annan strategisk positionering antogs av Sverigedemokraterna under deras landsdagar nu nyligen i Lund. Förutom att ha ökat toppstyrningen ytterligare genom att utesluta ledningskritiska personer från partistyrelsen öppnade partiledare Jimmie Åkesson för att bilda regering med Kristdemokraterna och Moderaterna. Enligt SCB:s nya opinionsmätning skulle den regeringen företräda 46,9 procent av riksdagen, i förhållande till den nuvarande regeringen som företräder 33,5 procent av riksdagen. Under landsdagarna 2015 betonade partiledningen även att SD är för vinstuttag i välfärden, en fråga som Alliansen aktivt driver.
Sverigedemokraterna går nu i en allt mer uttalat borgerlig riktning. I min mening kommer partiet ha allt svårare för att bibehålla status som ett mittenparti. Det finns en stor risk att Sverigedemokraterna råkar ut för samma öde som Fremskrittspartiet och Sannfinnländarna. Eller så är dessa uttalanden strategiska ställningstaganden där SD banar väg för att stödja en framtida borgerlig regering. Kanske efter att de fäller regeringens nästa budgetproposition och tvingar landet gå till nyval?
I vilket fall sätter detta enorm press på Allianspartierna. Liberalernas partiledare Jan Björklund öppnade nyligen upp för samarbete med Socialdemokraterna. Hur skulle
Liberalerna och Centerpartiet förhålla sig till att sitta i en allians med Sverigedemokraterna i ryggen? Skulle de kunna sitta vid makten med sverigedemokratiskt stöd?
Att SD växer är det ingen tvekan om. De har visat att de kan ha inflytande över samhällsklimat och politik även utan att sitta i regering. Nu återstår att se om Sverigedemokraterna på riktigt menar att de söker sig till regeringsmakten och om en eventuell regering med SD skulle stjälpa eller hjälpa partiets stöd bland väljare. Sverigedemokraternas största risk är dem själva. Partiet har haft en otrolig medvind de senaste åren och kan med sin plötsligt uttalade högerprofilering ta sig för mycket vatten över huvudet. Mer makt kan leda till liknande resultat som grannländernas populistiska partier.
Törsten efter makt kan bli Sverigedemokraternas fall.
Kevin Shakir
