Igår var det Vänsterpartiets dag i Almedalen. Efter en något tafatt allsångssession inledde Jonas Sjöstedt med att välkomna diverse olika grupper som fanns representerade bland åhörarna: Nej till Kärnkraft, Ship to Gaza, funkispolitik-grupper. Även Almega välkomnades, även om Sjöstedt var noga med att påpeka att de spillde sin tid där.
Sjöstedt var i stort det väna och sympatiska men samtidigt djupt bekymrade jag vi sett så många gånger tidigare. En skillnad igår var dock att han framstod som en smula obekväm. I dagens parlamentariska läge verkar Vänsterpartiets ledning till osäker på hur de ska agera. Sjöstedt definierade tidigt i talet Vänsterpartiets roll i svensk politik, och det blev ganska förvirrat. Vi är ett oppositionsparti, fast vi samarbetar med regeringen och väljer att inte vara så oppositionella, var ungefär vad jag uppfattade att han sade.
Genom hela talet verkade Sjöstedt slitas mellan att å ena sidan agera ansvarsfull statsman, en som kan kompromissa och inte skrämmer bort mittenväljare, en sådan som en eventuell rödgrön regering efter nästa val borde välkomna in i regeringen. Å andra sidan försökte han ända vara ideologisk och kritisera regeringen för att behålla sina partikamraters och väljares gunst.
På samma manér drömde han sig tillbaka till 1970-talet då välfärdsstaten var stor och framtidstron större. För att i nästa andetag påpeka att saker förr inte var så bra.
Helhetsintrycket blev att talet kändes veligt och otydligt. Vad vill Sjöstedt egentligen, vill han vara ett troget stödparti till regeringen för att säkra ministerposter till sitt parti framöver, eller vill han vara ett bråkigt ankare vänsterut som ser till att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte rör sig för långt in i den trånga mitt där de redan befinner sig?
