Satir efter Charlie Hebdo – var går gränserna mellan samhällskritik och provokation?
På Almedalens Hotell hölls igår ett hårt polisbevakat seminarium där det dessutom kryllade av säpovakter och hundar. Seminariet som arrangerades av Tidningsutgivarna tillsammans med Reportrar Utan Gränser handlade om yttrande – och pressfrihet och mynnade ut i ett panelsamtal ackompanjerat av ljudet av polisradios.
Seminariet inleddes av Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar Utan Gränser och följs av ett panelsamtal med Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, Katrin Säfström, chefredaktör för Nerikes Allehanda och Lena Mellin, fd ansvarig utgivare för Aftonbladet. Samtalet modererades av journalisten Ulrika Fjällborg. I inledningen berättar Jonathan Lundqvist om de senaste publikationerna som lett till allvarliga hot och attentat, däribland attentatet i Köpenhamn som ”utspelade sig på ett seminarium väldigt likt det här”. Jaha, det där måste varit bombhundar, tänkte (antagligen inte bara) jag.
Lundqvist visar kontroversiella karikatyrteckningar gjorda av bland andra Lars Vilks och redaktionen för Charlie Hebdo. Han beskriver dem som ekivoka och provocerande och lyfter sedan fram vad som skedde i Sverige efter attentatet mot Charlie Hebdo – vi började prata om begränsningar.
Svenskarna och framförallt twittrarna nämndes under seminariets gång som de som skapade begränsningar med uttryck som: ”Jag är för yttrandefrihet – men…”
Lundqvist går sedan vidare in på vilka stora svenska tidningar som publicerade teckningarna dagen efter attentatet mot Charlie Hebdo: Inte tillräckligt många. Argumenten för att publicera teckningarna skulle varit solidaritet och ideologi. Han pratar om frihet som något binärt och lyfter fram att vi måste skydda de som utsätts när de säger vad man inte får säga. Det är dem som yttrandefriheten främst ska skydda.
Vidare blir seminariet ett långt utlägg om vilka i panelen som valde att publicera teckningarna och varför de gjorde som de gjorde. Lena Mellin får ett par gånger repetera att de inte hade rättigheter att publicera något de inte ägde och Ulrika Fjällborg kan inte ställa frågan om varför pressen ska/ej ska publicera satirteckningar tillräckligt många gånger. Svaret från panelen blir oftast att det ju är en avvägning.
När frågan om vad som provocerar oss svenskar till det yttersta ställs blir panelen tyst. I yttrandefrihetens namn skruvar vi på oss i stolarna och Lundqvist svarar: ”En hel del”.
