Vi är nog många Almedalsbesökare som genom åren slagits av hur säkerhetsmässigt känsligt ett arrangemang som Almedalsveckan är. På en och samma, geografiskt mycket avskärmade plats samlas under några dagar bokstavligen gräddan av Sveriges politiska- och näringslivselit. Med heroiska insatser från uniformerad och civilklädd polis samt privata säkerhetsföretag rör sig politiker och storföretagsdirektörer helt öppet och minglar med tusentals besökare. Ingenstans behöver någon passera metalldetektorer, få sina väskor genomsökta eller tvingas identifiera sig. En mardröm för säkerhetsfolk, med andra ord. Och – teoretiskt – ett klockrent och enkelt mål för terrorister.
Detta har Erik Lewin tagit fasta på i boken Almedalen har fallit, som påpassligt släppts lagom till årets Almedalsvecka. Här berättas om en noga iscensatt kupp där terrorister tar Visby och samhällseliten som gisslan innanför ringmuren under Almedalsveckan. En nyckelmening ur boken är: ”Det var inte Visby, det var Sverige som var under belägring”. Det blir en blodig historia med mängder av spektakulära dödsfall.
Lewin beskrivs på förlagets webbplats ha erfarenhet från ”mer än tjugo år inom underrättelse- och säkerhetstjänsten” och sägs därigenom vara ”väl förtrogen med sitt ämne”. I dag är han vd och rådgivare i ett säkerhetsföretag. Och visst, som lekman kan jag inte ifrågasätta hans målande beskrivningar av arbetet inom det svenska militära specialförbandet SOG eller revirpinkandet mellan militär och polis. Det är en hel del av sådant i boken. Däremot ser jag rätt många svagheter i personporträtt, dialog och den beskrivning Lewin målar upp om hur Sveriges politiska ledning och medier skulle bete sig i en sådan här kris.
Karaktärerna i boken är med få undantag väldigt platt beskrivna och pratar med varandra på ett sätt som för tankarna till skolteater. And not in a good way. Allt ska förklaras, även mellan personer som rimligen inte behöver få sina planer och motiv utförligt beskrivna för sig.
Men mest retar jag mig på bristen på research om, eller möjligen förståelse för, hur politiker och journalister faktiskt resonerar och fungerar. Och det är en rätt stor brist i en bok som tar sin utgångspunkt i just Almedalsveckan. Det är t ex inte trovärdigt att svenska medier, mitt uppe i det värsta terrordåd som drabbat landet, skulle göra en nätundersökning bland sina läsare för att se om terroristerna hade stöd för sina krav. Inte heller känns det troligt att en grupp vettskrämda män i tältsängar skulle presentera sig som ”lobbyister från Svenskt Näringsliv” om de plötsligt fick påhälsning från okända människor, samtidigt som folk skjuts ned besinningslöst på gatorna utanför. Eller att en kvinnlig minister i pur tacksamhet skulle viska sitt telefonnummer till en för henne okänd räddare från terroristernas klor.
Så nej, jag kan inte med gott samvete rekommendera till läsning av ”Almedalen har fallit”. Själva temat är dock intressant. Och då menar jag inte de bakomliggande motiven till terroristattacken, som beskrivs i bokens epilog. Det finns förstås skäl att, i en orolig omvärld och med de många starka motsättningar som finns mellan extrema element i vårt samhälle, ställa oss frågan hur säker och trygg en tillställning som Almedalsveckan egentligen är. Men personligen vill jag då påminna om Jens Stoltenbergs ord vid minnesgudstjänsten efter massakern på Utøya och i Oslo: ”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet – men aldrig naivitet”.
