Det turkiska parlamentsvalet blev ett hårt bakslag för president Recep Tayyip Erdogan och regeringspartiet Adalet ve Kalkinma Partisi (Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP) Erdogan siktade på kvalificerad majoritet för AKP för att genomföra grundlagsändringar som skulle säkra ökade maktbefogenheter för presidentämbetet. Istället fick han se sitt AKP försvagas och få strax under 41 procent av rösterna, att jämföra med 49,8 procent 2011.
Fiaskot är uppenbart efter president Erdogans uttalade mål om att samla 400 parlamentsplatser till stöd för grundlagsändringar för utökad presidentmakt. Målet skrevs sedan ner till 330 platser av AKP-ledaren, men när rösterna nu räknats tycks regeringspartiet landa på endast 258 parlamentsledamöter.
Valresultatet blir extra känsligt då Erdogan bröt mot konstitutionen genom att valkampanja och visa sitt öppna stöd för AKP, trots att presidenten enligt författningen ska inta samma distans till samtliga partier. Istället för att visa sig oersättlig när premiärministern Ahmet Davutoglu ledde AKP under valrörelsen skapade Erdogan ett personligt valnederlag, det första i parlamentet sedan AKP kom till makten 2002.
Med stor sannolikhet leder detta till att Turkiet framöver kommer styras av en AKP-minoritetsregering, eventuellt i väntan på utlysandet av ett nyval enligt en anonym AKP-källa som uttalat sig för Reuters. En annan möjlighet är en koalitionsregering tillsammans med exempelvis ultranationalistiska Milliyetchi Hareket Partisi (Nationella Aktionspartiet, MHP). En tredje möjlighet, som vore oväntad, är att oppositionspartierna går samman och bildar en koalitionsregering.
Valets stora vinnare är det prokurdiska vänsterpartiet Halklarin Demokratik Partisi (Folkens demokratiska parti, HDP) som med drygt 13 procent av rösterna lyckades ta sig över parlamentets höga tioprocentsspärr. Det är första gången ett kurdiskt-dominerat parti får så stor representation i Turkiet. I och med detta lär den höga spärren vara historia. Anledningen är att HDP och oppositionens största parti, Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP), båda väntas driva frågan om att ta bort spärren, som är en kvarleva från 1980-talets militärjunta.
Valframgången för HDP får troligen stora effekter på det politiska landskapet. Medan CHP står i princip stilla (25 procent av rösterna, jämfört med runt 26 procent i valet 2011) går HDP kraftigt framåt tack vare sin förmåga att ständigt le (något HDP-ledaren Selahattin Demirtas nästan alltid gör) och skapa breda politiska plattformar utan att göra avkall på grundläggande värderingar. Därför kan Turkiet räkna med en livaktigare opposition som utmanar ett trött regeringsparti som på senare tid till exempel har velat i dialogen om fred med PKK.
Det kurdiskdominerade HDP, som också utgörs av en rad turkiska socialistpartier, har gått från att ses som separatister till att bli ett parti för hela Turkiet. När aktivism möter skickliga mediestrategier, när aleviter står sida vid sida med sunniter och när kurder och turkar samarbetar lyckas de stoppa alltmer värdekonservativa ideal och en auktoritär utveckling.
Turkiet går nu in i en turbulent period som med all sannolikhet kommer att kännetecknas av skarpa konflikter. På ena sidan står ett stridslystet AKP som gärna utnyttjar statens maktmedel. På den andra sidan står oppositionspartierna, men också många journalister, fackförbund och sociala rörelser som får räkna med att repressionen kan komma att öka oavsett om AKP leder en minoritetsregering, en koalitionsregering eller om landet går till nyval.
Ekim Caglar
Statsvetare och frilansskribent
