Under söndagskvällen besökte jag ett ”politiskt home party” i Nacka strax utanför Stockholm. Uttrycket ”politiskt homeparty” eller bara ”homeparty” kan knappast ha undgått någon politiskt intresserad person under de senaste året. I grund och botten innebär det att en politiker besöker folks hem för att berätta om sin politik. Feministiskt initiativs Gudrun Schyman har blivit starkt förknippad med företeelsen då hon frekvent och framgångsrikt använt sig av metoden sedan sommaren 2013. När jag under senaste veckan berättat för människor jag träffat att jag ska på ett ”homeparty” har jag fått reaktionen ”Jaha, med Gudrun Schyman förstår jag?”. Svaret är dock nej. I detta fall är det inte Gudrun utan hennes liberala motsvarighet tillika EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som ska tala.
När Birgitta gör entré i vardagsrummet i Saltsjö-Duvnäs är hon inte sen med att påpeka att hon faktiskt var före Schyman med att besöka folks hem på detta sätt. Det går inte att ta miste på att det finns en viss hatkärlek dessa feminister emellan. Birgitta hyllar Gudrun som den lysande facklan för vänsterfeminism och menar att man som feministisk socialist bör rösta på henne. Dock är hon tydlig med att den politik Feministiskt Initiativ driver inte är särskilt trovärdig då den i stor utsträckning saknar finansiering och realism. Att, likt Fi, mena på att det genom bättre kontroll skulle kunna hämtas hem 46 miljarder kronor från skattefiffel i de så kallade skatteparadisen beskrivs av Birgitta som att ”förvänta sig att man vinner på Bingolotto” och att rusta ned försvaret sågas med kommentaren ”man kan dessvärre inte tala Putin eller Islamistiska Staten tillrätta med queerteori”.
Tillställningen inleddes med att Birgitta under 25 minuter ger oss ett potpurri av sin politik inom allt från försvars- och utrikesfrågor till skolan till feminism. Det talas om Nato och vikten av att ett trovärdigt försvar i en värld där vi bevittnar en mer militant och oberäknelig situation. Det talas om en skola där man tidigare ska kunna observera och fånga upp elever med dåliga resultat. Dessa kan ses som typiskt folkpartistiska frågor och än tycks ingen vara särskilt förvånad. Något som dock fångar publikens intresse och uppmärksamhet är ämnet feminism, eller kanske rättare sagt ”feminism utan socialism”. Finns det ett liberalt alternativ för feminister?
Ohlsson visarde upp en gruppbild från ett av demokratiministrarnas möten i EU:s ministerråd. På bilden syns 26 män och 2 kvinnor. Birgitta är en av kvinnorna. Hon berättar också om sin egen fyraåriga dotter som häromdagen på väg hem från dagis uttryckte: ”Mamma, du är ju minister, men du kan inte bli statsminister. Det kan inte mammor vara”. Här betonas verkligen vikten av kvinnliga förebilder. Fler kvinnliga förebilder, framför allt på högre och mäktigare positioner, ger flickor och unga kvinnor signaler om att de har möjligheter. Frågan blir således: Hur går man tillväga för att uppnå detta?
Birgitta tar upp förslag som handlar om ett mer delat föräldraskap med en på sikt likadelad föräldraförsäkring, haverikommissioner och fotbojor vid mäns våld mot kvinnor samt ökade karriärmöjligheter inom kvinnodominerade yrken. Hon vill också avskaffa vårdnadsbidraget som i hennes ögon är en klassisk kvinnofälla som håller kvar kvinnor i hemmen. Det handlar om att öka kvinnors frihet och oberoende.
Som alltid dyker frågan om kvotering till bolagsstyrelser upp. Birgitta medger att hon själv varit splittrad i denna fråga. Trots att det bryter mot hennes liberala ideal är hon öppen för att det kan vara en lösning för en strukturell maktomvandling. Samtidigt påpekar hon att det primärt måste ske i den offentliga sektorn.
Det finns onekligen idéer och reformer för ett mer jämställt samhälle. Det finns också ett stort engagemang. Vad som samtidigt kan diskuteras är hur pass liberala dessa metoder egentligen är?
