Foto: Vänsterpartiet
I valet 2010 hade Vänsterpartiet för första gången en realistisk chans att ta plats i en svensk regering. Väljarna ville emellertid annorlunda, och reda på valnatten var Mona Sahlins rödgröna koalition ett minne blott. Efter senaste valets vittring på regeringsmakten har Vänsterpartiet dock inte kunnat släppa tanken på att vara med och regera.
Under sommaren har ett nominerings- och beredningsarbete pågått för att ta fram ministerkandidater i händelse av att Vänsterpartiet släpps in i regeringen efter valet. TV4 presenterar idag de sex personer som partiets valkommitté kommit fram till är de bäst lämpade. Jonas Sjöstedt står naturligtvis överst på listan. Utöver honom handlar det om Ulla Andersson, Ali Esbati, Hans Linde, Rosanna Dinamarca och Ingrid Burman.
Jag har dock svårt att se att Stefan Löfven efter valet skulle släppa in Vänsterpartiet i en socialdemokratiskt ledd regering. Skälen till det är tre. Dels så handlar det om att Vänsterpartiet, som är det enda riksdagspartiet som står utanför den trånga politiska mittfåran, upplevs vara ett parti som skrämmer mittenväljare. Efter den rödgröna koalitionens nederlag i senaste valet pekades just samarbetet med Vänsterpartiet av många – däribland Mona Sahlin – ut som en avgörande faktor bakom förlusten.
Att sätta sig med Vänsterpartiet i knät är således att beväpna de borgerliga partierna och göra ett eventuellt omval 2018 svårare än nödvändigt för Stefan Löfven. Det handlar också om att Vänsterpartiet förkunnat att de inte kommer vara villiga att kompromissa i somliga frågor, vilket bäddar för konflikter inom regeringen. Att detta är ett hinder för ett eventuellt regeringssamarbete mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har bekräftats av Margot Wallström.
Den viktigaste anledningen till att det blir svårt för Vänsterpartiet att ta del av regeringsmakten är emellertid deras otacksamma politiska position. Att de befinner sig ensamma längst ut på vänsterkanten gör att Stefan Löfven inte har någon anledning att släppa in dem i regeringen. Miljöpartiet har under den gångna mandatperioden förhandlat och slutit överenskommelser med alliansen. Om Löfven inte vill ge dem tillräckligt utrymme i en eventuell rödgrön regering kan de hota med att göra det igen den kommande mandatperioden. Det är en lyx Vänsterpartiet saknar.
De skulle naturligtvis kunna hota med att rösta ned en socialdemokratiskt ledd regering, men vad har de att vinna på det? Att fälla en S-regering skulle för Vänsterpartiet i bästa fall leda till ett nytt försök att bilda en S-regering, och i värsta fall leda till att alliansen kan försöka bilda regering för en tredje mandatperiod. Lyckas inte heller ett andra försök att bilda regering finns chansen att antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna sträcker ut en hand till Sverigedemokraterna, inte heller det något önskvärt scenario för Vänsterpartiet. För många misslyckade försök att bilda regering leder ofrånkomligen till nyval, ett scenario inget parti lär vara särskilt intresserat av när valarbetarna är trötta och kampanjkassorna tomma.
I slutändan så är det osannolikt att Löfven kommer erbjuda Vänsterpartiet att ingå i regeringen, helt enkelt därför att han inte måste.
