Ett liberalt Prideengagemang handlar primärt om att bekämpa maktens diskriminering av medborgarna. Men även de mer privata värderingarna och striderna måste tas.
När SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand skrev sitt ilskna inlägg på Livgardets facebooksida. När vi i Centerpartiet lade ut HBT-nätverkets logga, en klöver i regnbågsfärger, som profilbild inför Prideveckan och fick en rad negativa kommentarer. Båda dessa tillfällen var utmärkta exempel på när en särskild typ av heteronormativitet dyker upp när frågorna får mer uppmärksamhet, som under Stockholms Pridefestival.
Den går ut på att många tolkar Pride, och både politiska partier och försvarsmaktens engagemang i Pride, som ett spel för gallerier. En ängslighet. Ett behov av att ”ojoj nu måste vi vara med på Pride för sådant gör man nu för tiden.” Det föll inte herr Kasselstrand eller kommentarsfältryttarna hos Centerpartiet in att alla de organisationer som deltar i Pride kanske gör det för sina egna HBTQ-medlemmar skull. Där har vi ett bra exempel på en strid att ta för alla liberaler som engagerar sig i HBTQ-frågor, bortom statens ansvar.
Vi har kommit en lång väg för HBTQ-rättigheter i Sverige. Även om så mycket ändrades för sent, även om transpersoners rättigheter släpade efter ordentligt och fortfarande gör, så har vi kommit framåt. Ingen hamnar i dag i fängelse för att ha avslötjats som homosexuell. Myndigheter har inte rätt att neka någon bostadsbidrag på grund av könsidentitet. Staten och juridiken har blivit mindre diskriminerande, och den stora majoriteten människor i Sverige i dag tycker ändå att det vore oförsvarbart barbari att slänga normbrytande människor i fängelse för sin existens.
Som liberal är det viktigaste målet att kämpa mot makten och överhetens diskriminering. Inte att kräva särskilda rättigheter som ingen annan har, utan bara att slippa behandlas sämre. Frånvaro av juridiskt legitimerad diskriminering mot vissa grupper är inte positiv särbehandling, det är en självklarhet för alla liberala demokrater.
Att staten tar sitt ansvar, vilket jag inte nödvändigtvis vill påstå att den gör ens i dag, är dock inte tillräckligt för min egen del i mitt engagemang i HBTQ-frågorna. Det finns ett utrymme bortom staten och maktens ansvar som fortfarande är viktigt att erövra, i diskussioner, genom ifrågasättande, med hjälp av sociala sanktioner.
Ett gott exempel har vi just ovan med alla dessa människor som fortfarande vägrar tänka tanken av att inte allt i deras närhet nödvändigtvis är i linje med deras egna normer. För när kritikerna i Centerpartiet blev sura för att vi skulle vara med i Pride med motiveringen: ”vi ska väl acceptera att det finns men varför måste vi vara med bara för att vara PK?” verkade de inte ägna en sekund åt att fundera över alla vi HBTQ-personer som finns i partiets egna led. Vi som är bi, homo eller trans, samtidigt som vi är stolta Centerpartister. Vi som vill vara med i båda grupperna, som har båda delarna som en viktig del av vår identitet.
Att acceptera att det finns människor som överskrider normer är en sak. Att faktiskt se det i sin egen närhet, förstå att kanske inte alla man möter nödvändigtvis måste vara hetero, att sluta betrakta HBTQ-personer som en egen avskild märklig liten grupp och börja se alla individer i sin närhet utan så mycket förutfattade meningar.
Där har vi ett bra och exempel på den typen av strider som jag är övertygad om att liberaler måste fortsätta ta, och varför vår närvaro och vårt behov av Pride fortsätter bortom frågan om staten ansvar.
