När jag får frågan: varför firar du Pride? Brukar jag svara: för att jag kan.
Jag lever i ett fritt och demokratiskt land där man får vara som man vill och man får älska vem man vill. Jag bor i Spanien. Här finns gaystränder och gaybarer och gaysaunor och dragshower i stort sett varenda stad. Här har huvudstaden Madrid ett gayområde som heter Chueca som är nästan lika stort som hela Södermalm. Där är det Pride året om, som i Maspalomas på Gran Canaria, som i Sitges och som på Ibiza under högsäsong. Därför är Pride inte lika märkvärdigt i Spanien som i Sverige. Samtidigt som man tar HBTQ-rättigheterna för givet för att ”det har alltid varit så” (folk har väldigt kort minne) så passar högerregeringen PP på att begränsa de lite snyggt genom att till exempel förbjuda transor på Torremolinos Prideparad eller förbjuda högtalare och megafoner på en av Europas största Prideparad nämligen Madrids Prideparad. Snart kommer World Pride firas i Madrid. Kommer de förbjuda högtalare och megafoner då med?
Utvecklingen går bakåt. Inte bara i Spanien. I 77 länder är det dödstraff för samkönad sex och i många fler är det fängelse, tortyr, våldtäkt och förföljelse för HBTQ-personer, för att inte tala om Rysslands och före detta Sovjetländers antigaylagar och hur många länder som helst där pridefirandet är förbjudet. Därför måste vi fira Pride för de som inte kan.
I Sverige är Prideveckan som en extra Almedalsvecka, framför allt var fjärde år. Alla partier slåss om att få vara med i Pride, även om man är rent homo-och transfobisk som KD eller hardcore-homo- och transfobisk som SD. All media riktas till Pride. En vecka om året. Därför måste vi passa på. Vi har en vecka på oss. Och i Stockholm har vi ingen Chueca som i Madrid, eller Marais som i Paris, eller Schöneberg som i Berlin eller Soho som i London, vi har Tantolunden eller Östermalms IP en vecka om året.
För mig är Pride symbol för mångfald. Mångfald för mig betyder att alla människor av olika sorter är lika mycket värda, och då snackar jag inte bara sexualitet och könstillhörighet utan etnisk ursprung, klass, funktionalitet, ålder, osv, osv. Därför har jag egentligen problem med en del av Stockholm Pride. Samtidigt som Pride House är ett fantastiskt forum för seminarier och föreläsningar som för det mesta är tillgängligt för allmänheten och Pride Paraden också välkomnar alla typer vilket är bra, så har vi en tredjedel av denna gigantiska festival som heter Pride Park som tar inträde, BANG! Det betyder att alla fattiga HBTQ-personer eller HBTQ-vänner som kanske är studenter, ålderspensionärer, sjukpensionärer, arbetslösa, nykomna flyktingar med social hjälp och alla andra som helt enkelt inte har råd inte är välkomna. Därför formas det stora gäng som sitter och picknickar utanför stängslen och tittar in. Detta speglar den segregeringen som redan finns i samhället och som Pride som symbol för mångfald borde kämpa emot.
Prideflaggan med regnbågens alla färger borde svaja över alla människor. Idag gör den inte det!
