Partiledarna samlade inför debatten
Idag var det dags för prideveckans höjdpunkt för alla oss politiknördar: RFSL:s partiledardebatt. Det var tredje valåret på raken som RFSL anordnar en partiledardebatt under Stockholm Pride. Också 2006 och 2010 har motsvarande debatter arrangerats. I år var emellertid första gången som samtliga inbjudna tackade ja till att medverka.
Deltog gjorde allianspartierna, de tre rödgröna partierna, Piratpartiet och Feministiskt initiativ. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson var inte inbjuden. Intresset för debatten var stort, stora scenen på kulturhuset i Stockholm var fullsatt.
Inledningsvis förtjänar det att sägas att det var en väldigt bra debatt. Arrangörer och moderatorer hade förberett debatten väl, och trots att debatten var helt och hållet inriktad på HBTQ-frågor så kändes den tack vare ett bra urval av frågor varierad och omväxlande. En stor eloge till arrangörerna således! Också debattörer och publik gjorde dock sitt till, stämningen i lokalen var engagerad och uppsluppen, partiledarna höll sig väl till de ämnen som diskuterades utan några stora utsvävningar, och publiken visade respekt för samtliga på debattörer utan burop eller annat störande.
Den bild av partiledarna som framträdde under debatten var sig i stort lik den bild av partiledarna vi är vana att se i samband med debatter dem emellan. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven uttryckte sig i de flesta fall tämligen försiktigt, och båda två tryckte vid flera tillfällen på vikten av att utreda och pröva frågor ordentligt innan slutgiltiga beslut fattas i riksdagens kammare.
Också Göran Hägglund uttryckte sig försiktigt och betonade att det är viktigt att inte stressa fram beslut i viktiga frågor. Gällande huruvida transpersoner som tvångssteriliserats sade han exempelvis att det finns många grupper som vill ha ersättning för sådant de utsatts för, men sådana beslut är inget man ska fatta på ”lösa boliner”.
Stefan Löfven och Jan Björklund gläds över tillåtelse att ta av sig sina kavajer
Framförallt Piratpartiets Anna Troberg, men också Feministiskt initiativs Sissela Nordling Blanco försvann efterhand i debatten. Då de inte har någon förd politik att stå till svars för på samma sätt som riksdagspartierna fick de inte lika många direkta frågor, och de var inte lika duktiga som övriga partiledare på att begära ordet själva. Trots det var några av deras inlägg de som fick absolut bäst respons på publiken. Störst applåder fick nog Troberg för följande fråga till Hägglund, gällande könsneutral föräldraskapspresumtion:
- Varför är mina rättigheter så mycket svårare än dina? När jag och min blivande fru åker till Danmark och skaffar barn med hjälp av precis samma behandling som ett heterosexuellt par, varför ska inte mina barn få samma trygghet?
Två partiledare som gjorde starka insatser och kom fram bättre i debatten än de brukar göra i partiledardebatterna var Annie Lööf och Åsa Romson. En anledning till det skulle kunna vara att de båda samarbetar med varsitt större parti, Moderaterna i Centerpartiets fall och Socialdemokraterna i Miljöpartiets fall, som är klart mindre offensiva i HBTQ-frågor och därmed måhända medvetet eller omedvetet inte försökte ta lika mycket plats som de vanligtvis gör i partiledardebatterna. Det var också framförallt i frågor där Centerpartiet och Miljöpartiet är på RFSL:s linje men Moderaterna och Socialdemokraterna inte är det eller inte har tagit tydlig ställning som de visade framfötterna och rev ned applåder. Exempelvis frågor om asyl för HBTQ-personer, embryodonation och surrogatmödraskap.
Jan Björklund var lite seg i starten och kom inledningsvis inte alls fram så väl som man kunnat vänta sig av partiledaren för det borgerliga parti som profilerat sig mest i HBTQ-frågor. Så småningom kom dock skolfrågorna, och i den debatten både gavs och tog Björklund stort utrymme. Allra sist i debatten gick han också på offensiven ordentligt och räknade upp alla de framgångar på HBTQ-området som kommit till stånd under borgerliga regeringar, och betonade att ”andra partier”, implicit riktat mot Socialdemokraterna och övriga rödgröna partier, trots gott om tid och tillfällen valt att inte genomföra dessa reformer.
Jonas Sjöstedt var den som framstod som mest bekväm uppe på scenen. Vänsterpartiet var ett av de partier som fick högst poäng av RFSL i deras granskning av riksdagspartiernas HBT-politik, och under debattens gång blev det förhållandevis tydligt att publiken lutade åt vänster snarare än åt höger. Till skillnad från hur det ofta är i politiska debatter svarade Sjöstedt därtill ofta kort och koncist. Vid ett tillfälle fick moderatorerna till och med be Sjöstedt utveckla sig. Vanligtvis brukar en moderators problem snarare vara att förhindra att debattörerna svävar iväg, så också i andra fall i denna debatt. Det var på frågan om ifall två gifta kvinnor som får ett barn båda automatiskt ska räknas som barnets föräldrar, varvid Sjöstedt kort och gott svarade:
- Ja, så ska det vara.
Sist i debatten fick varje partiledare lyfta den HBTQ-fråga de tyckte var allra viktigast inför det stundande valet. De svarade enligt följande:
Troberg: Asylrätt för HBTQ-personer
Lööf: Möjliggörande av att skaffa barn genom surrogatmödraskap
Reinfeldt: Äldre HBTQ-personers situation
Björklund: Bemötandefrågor, alla ska respekteras för den de är i alla situationer
Hägglund: Bemötandefrågor
Romson: Se till att alla unga HBTQ-personer ges möjlighet att vara sig själva i sin vardag
Sjöstedt: Förändrad familjelagstiftning, det ska gå att vara fler än två juridiska vårdnadshavare
Löfven: Ökat arbetsgivaransvar för antidiskrimineringsarbete
Nordling Blanco: Asylrätt för HBTQ-personer
