Recension: No tears for queers

Mörkt rum, suggestiv dans under ett blixtrande stroboskop, dunkande musik. Så inleds pjäsen som besökarna på Pride bjöds på idag på PrideHouse. En repris, exklusiv för Pride, No tears for queers, en uppsättning av Teater Fenestra.

image

Det är en hård och brutal verklighet som skildras med enkla medel. Tidningsurklipp och fyra stolar är rekvisitan, fyra svartklädda skådespelare, Amanda Högberg, Achillea Dahl, Carl-Magnus Liljedahl och Alexis Appelgren Gougoulakis. En lekande enkel men effektiv och drabbande regi av Christopher Lehmann. Teatern baserar sig på en bok av Mattias Brunn som manusbearbetats av Johan Hilton.

No tears for queers är berättelsen om tre brutala mord på tre manliga homosexuella, två svenska mord, i Katrineholm och i Göteborg. Ett i USA, i Laramie. Vi börjar med mordet i USA och får följa med till mordet, händelsernas centrum, polisutredning, rättegång, vi får träffa vänner och bekanta, förövare och mordoffer, eller kanske mer relevant i just detta fall, hatare och hatad. Vi förflyttas vidare till Katrineholm för att så småningom ta oss till en park i Göteborg två ödesdigra nätter.

Det är inte någon lättsmält föreställning Pridebesökarna bjuds på, men en viktig sådan. Samtidigt, jag brukar ofta störa mig på att Pride tycks vara i första hand bögarnas tillställning, det är bara min upplevelse men den är svår att komma ifrån. Var är de ogråtna tårarna för de lesbiska, de bisexuella och transpersonerna i No tears for queers. Jag funderar lite över detta samtidigt som jag är helt införstådd med att man ska analysera en pjäs efter vad den är och inte vad den eventuellt skulle kunnat vara. En bok, en pjäs, en film, kan inte handla om allt. Det är en rätt som skaparen måste få ta sig, att välja sin berättelse.

Jag går från denna pjäs tyngd av allvar. På tunnelbanan tar jag upp programmet för Stockholm Pride och tittar på framsidan. Årets tema är ”Jag festar mot”. Tanken som slår mig med pjäsen No tears for queers i färskt minne är: ska jag festa mot bögknackning? För mig låter det som en smula verklighetsflykt. Men kanske är det just det som är poängen med Pride, att en kort vecka i Stockholm få glömma att allt inte är frid och fröjd. No tears for queers påminner oss om verkligheten där ute. På samma sätt som lördagens parad påminner hela Sverige om att HBTQ-personer finns överallt, hela tiden, oavsett intoleransen som med arrangemang som Pride visas på porten och ställs ut som den fega mentalitet och det inskränkta tankemönster som homofobin bygger på.