Alla som varit i Almedalen i mer än ett decennium har noterat hur politikens superfestival har förändrats. Ändå kunde man i förra veckan återigen höra radioreportage som handlade om Palme på lastbilsflak och högtidstal om den svenska öppenheten där alla möts på Donners plats. Ett antal faktorer har dock radikalt förändrat förutsättningarna för denna politikens största mässa.
Från spontan ordning till planering
En förutsättning för Almedalens öppenhet var paradoxalt nog dess relativa slutenhet. What goes on in Visby stays in Visby. En öl på Donners brunn kunde bjuda på spontana samtal över parti-, block- och yrkesgränser, och saker kunde sägas som inte ofta sades i offentligheten. Med bloggarnas intåg (ca 2005) förändrades detta. Plötsligt kunde det bli ett budskap att X träffar Y. Att bli fotograferade vid samma lunchbord blev ett valbudskap från Alliansens partiledare 2006. Och när Niklas Svensson realtidsbloggade uppsnappade citat blev det viktigt att tänka på vad man säger även när klockan passerat midnatt. Alla tvingades snabbt lära sig Björn Rosengren-läxan: att intervjun är slut betyder inte att kameran är avstängd.
Ett verkligt skifte ägde rum när alkohollagen tvingade fram förhandsregistrering till minglen. Ett spontant möte bryts nu upp i kön när din nyfunne vän inte finns med på ipad-listan eller har rätt QR-kod i mobilen. Även mingelsällskapet måste numera planeras.
All spontanitet är inte borta från Almedalen, inte heller alla oväntade möten. Men den som vill vara riktigt spontan i dag behöver planera sin tillvaro, sin kalender och såväl sin fysiska som sin digitala närvaro betydligt mer idag.
Från monopol till konkurrens
När socialdemokraterna bjöd in den stentråkige Gordon Brown för att skapa stjärnglans bredvid Pär Nuder 2005 var det ändå en självklarhet för de flesta att bevaka socialdemokraternas ekonomiska seminarium. Om möjligt la de gärna sitt seminarium på moderaternas dag för att störa motståndaren (en taktik Alliansen i år utövade mot MP). Landets journalistelit minglade och mumsade med S-eliten på partiets stora journalistmiddag efter talet.
Med maktskiftet 2006 bröts ett politiskt maktmonopol. I dag måste alla odla relationer med alla. Den politiska risken har ökat i varje framtidsstrategi.
Ännu tydligare är den mediala förändringen. Förut sprang journalisterna till partiernas pressträff för att få soundbites. I dag får partiledarna börja dagen med intervju på Sveriges radios scen vid lunchtid, och direkt efter talet får hen gå över vägen till TV4, sedan uppför backen till SVT. DN, Expressen, Aftonbladet … alla har sina paneler med kommentatorer, retorikexperter och höger- och vänsteralibin. Konkurrensen vässar kanalerna, nya format testar, förkastas och utveckas. Enskilda journalister måste hitta egna vinklar och frågeställningar, och twittrarna tvingar de kommentatorer som får komma till tals att hålla sig skärpta.
För några år sedan kunde seminariearrangörer fortfarande uttrycka förhoppning om att få rejäl medieuppmärksamhet kring just sin rapport (förhoppningen kom oftast på skam). Det var svårt nog när veckan rymde 300 arrangemang. Med 3 000 är det inte ens säkert att man hamnar i tidningen om man bränner pengar. Det är inte ens säkert att man får uppmärksamhet om man hamnar i tidningen. För vem har tid att följa allt som skrivs och sägs, när de flesta är upptagna med att själva producera innehåll?
Från amatörism till professionalism
Gotland, sol, rosé och semesterseminarier. Alltjämt lever bilden hos somliga av att Almedalsveckan är en halv semestervecka, där man kan glida runt och se vad som händer. Så var det kanske förr. Inte längre.
Den som jobbar under Almedalsveckan gör det dygnet runt. Schemat är planerat, mötena inbokade, målen tydligt definierade. Kalendern är fulltecknad av kundmöten, branschseminarier, noga utvalda mingel och motiverande middagar för den hårt arbetande personalen. Alkoholen må flöda, men proffsen vet att den gamla Almedalskampanjen om varannan vatten är en nödvändighet. I år har vi dessutom lärt oss att inte ens solen kan tas för given – det gäller att skina ändå.
Med 3000 arrangemang kretsar fortfarande mycket i veckan kring seminarierna. Men att fylla ett seminarierum med besökare är inte längre ett mått på framgång – det är en hygienfaktor. Är det rätt besökare, eller samma hangarounds som finns även på hemmaplan? Att få till en bra panel är en sak, men får panelisterna också med sig ovärderliga fakta från den som arrangerar mötet? Är företagets eller organisationens företrädare med i rätt sammanhang? Hur ser den digitala närvaron ut?
Efter varje år ställs frågan om Almedalen kan växa ytterligare. Klart att den kan. Så länge det pågår förstärks dessa trender.
