I Visbys gränder vandrar människoskaror på jakt efter innehållet i Almedalsveckan. De trängs i seminariesalar, de köar till mingel de läppjar rosévin och försöker hitta någonstans att äta.
Almedalsveckan har utvecklats till ett helt unikt fenomen. Hundratusentals mantimmar har gått åt till att förbereda de 3 500 seminarier som finns här. Veckan har blivit något slags malström för den svenska idébildningen. Allt strömmar hit, men väl inne i virveln är det mycket lite som kommer upp till ytan igen.
Alla vet det. Få talar om det.
Det mesta som produceras för denna vecka är slöseri. Åtminstone i någon slags klassisk opinionsbildande mening. Almedalens idéskog är som en åker med energiskog. Man ser att det växer, men ingen bryr sig om det enskilda trädet.
Så varför växer denna gigantiska opinionsbildningsmässa år efter år? Jag tror två fenomen är direkt avgörande. För det första så törs ingen som vill vara någon låta bli att åka hit. Finns man inte här – så finns man inte. Man kan lätt få för sig det. Det är en självgenererande hype.
För det andra så är det genomgående goda vädret och utelivet en oerhörd lockelse för många. Sista veckan på arbetsåret blir ett slags mellanting mellan semester och arbete. ”Jag jobbar två timmar och festar fjorton när jag är här” skrattade en ärrad almedalsveteran fram till mig igår. Betalt. Av andra.
Jag vill inte moralisera över detta.
Arbetet som har lagts ner inför denna vecka är stort, likaså förhoppningarna. Värre tycker jag egentligen det är att så lite av allt det briljanta som tänkts ut inför, och sägs under, Almedalens seminarier får en chans. Det parti eller den organisation som hittar en metod att fånga upp de bästa idéerna här skulle stå starkt rustade i sitt idéarbete.
Att fånga upp det nya, att hitta guldkornen – är inte det medias uppgift? Det kan man definitivt tycka. Men trenden över de senaste årens är glasklar. Medieföretagen och de närvarande journalisterna är inte intresserade av innehållet på Almedalsveckan. De är intresserade av fenomenet, ytan, att visa upp sig själva för Almedalsaktörerna. De är absolut inte intresserade av att visa upp almedalsaktörena för omvärlden. Ja, om det inte är de själva förstås. I Aftonbladets rapportering får vi läsa om vad som händer i Aftonbladets tält, I expressens vad som händer vid deras Valstuga. Det är narcissism på en pyramidal nivå.
Mediernas sätt att sluta spegla innehållet under veckan utan endast dess yta, är det som slutligen lett till Peak Almedalen.
Precis som när Melodifestivalen blev så stor att man införde deltävlingar. Precis som när Elitserien i Hockey bestämde sig för att förstöra sin egen idrott med för många omgångar. Precis som när det svenska heminredningsintresset kulminerade med homestylingannonser med frukter i bastun och servila artiklar om överklasshem med teppanyakihäll.
Det har peakat.
