Miljöpartiets språkrör Åsa Romson har lite oförtjänt fått ett rykte om sig att vara en mycket svag talare. Jag tycker att det är lite orättvist, eftersom hon alla dagar kan matcha åtminstone Jan Björklund och Annie Lööf. Hennes språkrörskollega, Gustav Fridolin, har däremot ett rykte om sig att vara en mycket stark talare, och detta är minst lika orättvist. Ingen som hörde honom förra året kan ha glömt hur han, efter ett helt ok tal, fullkomligt dödade stämningen genom att citera Ellen Key i vad som kändes som en kvart. Det har funderats om varför miljöpartiet inte valt att ”toppa” laget detta valår, och låta den populärare Fridolin tala, men jag tror att Romsons vardaglighet ändå var ett bättre val än Fridolins teatralitet.
Romson har en trevlig talarstil och hon känns mycket säkrare i sin roll nu än någonsin tidigare. Hennes avslappnade sätt gör att det blir mer föreläsning än brandtal, men vad man föredrar är mer en fråga om smak än om kvalitet.
Talen i Almedalen följer en extremt strikt mall. Det är upplagt för ideologiska tal, gärna riktat till de egna leden och man måste alltid nämna vädret. Romson är en av de få som vågat leka med detta och brutit mot de oskrivna reglerna. Förra gången hon talade, 2012, så tog hon upp meteorologen och klimatkramaren Per Holmgren. Talet avbröts således av en liten intervju, och Romson kunde därigenom låna lite trovärdighet från Holmberg. Det här greppet gav en större tyngd till hennes egna argument och var enligt mig både trevligt och väl uttänkt.
Jag väntade alltså med spänning på om Romson skulle hitta på något liknande även i år, men besvikelsen blev stor när hon i stället för en tv-kändis plockade fram en tröja. När hon sedan skulle lämna kvar denna till Fredrik Reinfeldt, som intar scenen imorgon, var all originalitet verkligen borta. Samma grepp användes senast förra året av Annie Lööf, och eftersom det aldrig har blivit särskilt bra är det ett mysterium varför Romson använde det.
Ingen blev chockad när talet främst fokuserade på miljöfrågor, men kanske hade det spekulerats att något annat ämne även skulle tas upp. Romson nämnde både skolan, flyktingpolitik och ekonomi, men samtliga kopplades till miljöfrågor. Det här såklart ett sätt att bemöta de, numera ganska få, som kallar miljöpartiet ett enfrågeparti.
Det enda som inte var direkt miljörelaterat var det parti som rörde unga tjejer och deras makt i samhället. Självfallet kopplades dessa frågor senare i talet till klimatet, men fokuset på jämställdhet är säkerligen en passning till feministiskt initiativ. Det är kanske lite naivt att tro att miljöpartiet kommer att kunna göra denna fråga till sin, men det är tydligt att de inte tysta kommer låta FI ha ensamrätt om den. Miljöfrågan har de dock säkert, och Romson cementerar ikväll deras dominansen på fältet.
