Det finns gott om människor, särskilt under Politikerveckan, som kan tala om onda centralbanker, ett samhälle utan ränta och bristen på sparande. Desto färre är de som utnyttjar det kapitalistiska systemets frihet att faktiskt göra något åt problemet som de målar upp. Därför var det befriande att träffa några som praktiserade det de predikade.
Jag besökte tältet för JAK Medlemsbank, en bank som arbetar med full reserve banking. Det innebär att banken lånar ut lika mycket pengar som är inlånat. Banken har såldes 100% kapitaltäckning. Detta är något som många liberaler, framför allt av den österrikiska-skolan, är anhängare av.
I en värld utan statliga insättningsgarantier och skattebetalare som får rädda kollapsade banker så skulle många föredra att sätta in sina sparpengar på en bank som inte riskerar kundernas pengar.
JAK dras inte heller med mängder av ekonomer som gör prognoser som oftast slår fel. De jobbar istället med att sprida budskapet att vi långsiktigt inte kan ha investeringar utan sparande. Som Philip Lerulf förtjänstfullt belyst i boken Balansakten så är sparande en bristvara i dagens Sverige. Något som borde oroa fler banker än bara JAK Medlemsbank.
Sin utlåningsräntan sätter JAK efter en självkostnadsprincip på ungefär 3%. Räntesatsen ska täcka bankens driftkostnader så som administration och tillstånd. Det är väl så nära vi kommer en bank utan ränta vi kan komma, något representanter för både Miljöpartiet och Vänsterpartiet varit anhängare av.
Under perioder då räntan översteg 3% var efterfrågan på bankens utlåning enorm. Nu när sedelpresserna bland centralbankerna går på högvarv och räntenivån pressats ner under JAKs självkostnadspris, blir JAK ett mindre populärt alternativ.
Praktisk erfarenhet trumfar ofta teori. Politiker som är intresserade av bank- och finansfrågor bör besöka JAK, oavsett om man håller med de eller inte.
