Åkesson måste ha känt att han har ett sådant otroligt flyt ikväll. Vädret är veckans överlägset bästa, publiken i skanderar taktfast ”Heja Jimmie”när han kommer in på scenen och konkurrensen av Özz Nujen och Feministiskt Initiativs fest gör att detta är den minst fientliga publik som han har ställts inför på flera år. Det är helt enkelt upplagt för succé.
Så hur förvaltar då Jimmie Åkesson detta fantastiska läge? Inte särskilt väl, ska det visa sig. Åkessons största problem är att han helt enkelt inte verkar ha så mycket att säga. Han inleder med att starkt ta avstånd från den rasiststämpel som, ganska förklarligt, följt partiet. Det kanske verkar bra på ritbordet att lista all den politik som han har förespråkat och som kallats rasistisk och istället benämna den som ”medmänsklighet” men det behövs ingen större analytisk förmåga för att inse att det helt enkelt inte stämmer. Inga anaforer i världen kan dölja något som helt enkelt inte är sant.
Det finns en föreställning om att många av sverigedemokraternas väljare på något sätt blivit lurade, eller att de inte vet vad de röstar på. Detta är att underskatta dessa människor, och det snedvrider debatten. Det är inte information som krävs för att sverigedemokraterna ska tappa mark, utan det som behövs är färre främlingsfientliga väljare. Tyvärr finns det ju få sätt att direkt påverka detta.
Sverigedemokraterna har dock fortfarande legitimitetsproblem, och självklart är det ett problem för Åkesson att så få av hans väljare vågar stå för sitt val. Det är för dessa som han desperat försöker göra införa eufemismen ”medmänsklighet”.
Den sorgliga sanningen är nog att Åkesson egentligen inte behöver oroa sig för att mer främlingsfientlighet skulle driva bort rösterna. Mycket lite talar för att Sverige skulle vara mindre rasistiskt än våra grannländer, och där har sverigedemokraternas broderpartier inga problem med att finna folk som vill ge dem sin röst.
Åkesson kommer aldrig att vara tilltalande för massan. Han är en vattendelare i svensk politik, och för varje som håller med finns det nio som verkligen tycker illa om det han säger. Ju längre Åkesson talar desto mer fart får den del av publiken som inte håller med honom, och när Åkesson lämnar scenen, efter närmare en timme, har ”Heja Jimmie” bytts ut till flera minuter av ”Inga rasister på våra gator”. Jag tror att Åkesson gjorde sitt absolut bästa, men kanske lämnar han ändå scenen med en viss känsla av besvikelse. Blev det inte bättre än så här?
