Under måndagseftermiddagen var jag på ett av Gudrun Schymans, vid det här laget närmast legendariska, homepartyn. Konceptet är smått briljant: frivilliga drar ihop minst tjugofem personer och Schyman kommer dit och kan ostört föra fram sitt budskap i två timmar. Det kan tyckas ineffektivt att tala med så få åt gången men om man betänker att bara hon gjort över 250 framträdandet, varav många besöktes av långt fler än 25 personer, så blir numren snart ganska stora.
Jag tror att alla kan erkänna att Schyman är en skicklig talare och imponerande person, och det märks att hon gjort det här förut. Hon föreläser om rätt tunga ämnen på ett engagerande sätt, och vet exakt när hon ska bryta av stämningen med något lättsammare för att alltid ha publikens fullständiga uppmärksamhet. Första gången jag sneglar på klockan blir jag mycket förvånad över att inse att närmare en och en halv timme har gått, och detta om något brukar vara ett gott betyg på föreläsningens kvalitet.
Vad säger hon då? Det vi får oss till livs är en grundkurs i (vänster)feminism. Det övergripande målet tycks vara att verkligen hamra in begreppet struktur i publikens medvetanden. Detta är självklart ett sätt att försöka lyfta debatten över individnivå, eftersom få saker är så utmattande som att ständigt argumentera med personer som gör hela sin feministiska analys efter sin egen uppfattning om hur världen ser ut. Schyman förkastar samtliga variationer av ”men jag känner mig inte förtryckt” eller ”nämn en gång jag har sett kön före person” som argument, då dessa är åsikter och inte, likt de argument hon presenterar, fakta. Det Schyman gör är att hon drillar en armé av argumentspäckade feminister, som förkastar ordet ”åsikt” och som med SCB´s senaste statistik som främsta vapen är riktigt redo för strid.
Rent pedagogiskt är det väl uttänkt och vi i publiken lotsas försiktigt djupare in i den feministiska världsbilden. Allt belyses med tre bilder, och jag kan nu rapportera att jag i Gudrun Schyman äntligen hittat någon som gör mer kaotiskt taveljobb än vad jag gör. Det har dock mindre betydelse, eftersom Schymans själv är och förblir allas primära fokus.
Mina anteckningar – En hyfsad replika av Schymans tavelkaos
Det är förståeligt att konceptet har blivit så framgångsrikt som det blivit. Schyman är en ikon, och det här är ett sätt att få känslan av att du verkligen får komma nära. Det finns en känsla av exklusivitet som är mycket lockande och det finns en väldig optimism inom FI just nu. När man lämnar Schyman är det svårt att skaka av sig känslan av att man just sett något speciellt och att vi verkligen står inför stora förändringar. Sådan är den starka talarens makt.
