Retorikanalys: Stefan Löfven

Det är inte ett dåligt tal Lövfen håller denna söndagkväll, utan han har växt som talare. Det är ideologiskt drivet och fyllt av stora planer. Han lyckas under sitt ungefär halvtimmeslånga tal beta av i stort sett alla ämnen, från internationell solidaritet till förskolan, via 90-dagarsgarantin för unga och feminism. Han slänger ur sig vackra formuleringar och lyckas till och med parafrasera Martin Luther Kings mest kända tal. Någon gång vågar sig Löfven på ett litet skämt, och ibland skrattar publiken till och med. Det är inte fantastiskt bra, men heller inte fruktansvärt dåligt. rätt lagom, helt enkelt.

Men ibland är det viktigare att läsa mellan raderna än att studera de faktiska orden som sägs. Det Löfven försöker att övertyga oss om ikväll är inte enbart att han representerar den bästa politiken, utan även att han som representant är sin politik värdig. Hans största utmaning är inte att förmedla sin politik utan att förmedla sin person.

Det kanske lät som att Löfven talade om ideologi och jobb, men det han egentligen skrek ut var ”Ni kan lita på mig!”, ”Jag är en trygg norrländsk man, med stenkoll på min ekonomi och extremt väl förberedda och välrepeterade uttalanden!” och ”Jag kallar Bruce Springsteen för ”Bossen” och blir glad när jag får isterband till lunch!” Han vill att vi ska se att han är det mest socialdemokratiske som någonsin socialdemokratat i ett socialdemokratiskt sammanhang, och att denna vetskap ska få väljarna att flockas i hans fålla.

Löfven är kanske inte den mest karismatiske politiker vi har skådat, men det är precis just därför som han blev vald till partiledare. Socialdemokraterna valde starka personligheter och det kostade dem två val. Nu spelar de säkert och Löfven ville ikväll visa exakt hur ospännande han faktiskt är.

Dagens kanske största snackis i Almedalen var, trots att dagens huvudperson leder Sveriges största parti, ändå det osedvanligt trista vädret. Det har blivit nästan självklart att Almedalsveckan innebär gassande sol och solstekta axlar, men idag lös solen istället med sin frånvaro. Jag tycker dock att de grå himlarna är en ganska passande fond till Löfvens tal. Stefan Löfven utmålade sig i sitt tal som den gråaste av gråsossar, mer solid än betong, och jag tror att det kan visa sig vara en mycket framgångsrik strategi. De känns lagom, på något sätt, inte särskilt upphetsande eller extraordinärt kanske, men väldigt tryggt. Precis den bild som han ville förmedla.