I Vasaparken höll Stefan Löfven idag sitt andra sommartal. Ansvar var det tydligaste värdet genom talet. Hörnhagen tittar i sin sista sommarkrönika på den Löfvenska och Reinfeldska ansvarsretoriken.
Utan tvekan var det ansvar som genomsyrade Löfvens sommartal i Vasaparken. Ansvaret uttrycktes, konkretiserades, exemplifierades och besjälades i en vid serie av uttrycksformer.
Den första formen är rent lexikalt. 15 gånger förekommer ordet ansvar i talet. För att få en känsla för vad siffran innebär kan vi ställa det mot andra klassiska värdeord. Frihet nämns 5 gånger, trygghet 4 och solidaritet ynka 2. Det är ansvaret som Löfven och Socialdemokraterna vill knyta an till sitt parti och till en potentiell regering. Det är också ett sätt att försöka ta över Moderaternas retoriska ledstjärna.
En ansvarsflyende regering
Det Löfvenska ansvaret i talet ställs konsekvent mot en ansvarsflyende regering. Notera att ordet inte är ansvarslös, utan ansvarsflykt. Det är en aktiv handling av regeringen som Löfven försöker pränta in och flykten konkretiseras väl. Till ansvarsflykt knyter Löfven an Fas 3, läkarupprop, Nuon-affären, skolsystem, PPM med mycket mer. Mot problembilderna i Sverige ställer också Löfven den moderata universalmedicinen, skattesänkningar. Notera att Löfven aldrig säger jobbskatteavdrag utan skattesänkningar. För att ytterligare besjäla kritiken tar Löfven Astrid Lindgrens mest ansvarslöse sagofigur till sin hjälp: Karlsson på taket. Karlssons kuckelimuckmedicin får illustrera Reinfeldt på takets skattesänkningar.
Generellt sätt kan vi säga att både Reinfeldt och Löfven är retoriskt noga med att ge exempel på vad de menar i de påståenden de gör. De är bägge tydlighetens tungviktare och detta är långt ifrån lika självklart för andra partiföreträdares retorik.
Hur skiljer sig ansvaret för de två?
Den retoriska kampen mellan Reinfeldt och Löfven om ansvar kan summeras på följande sätt. För Reinfeldt handlar det om att ta ansvar för Sveriges ekonomi. Att sätta jobb framför välfärd, att inte satsa i kris och att inte lova det som inte går att hålla. När man nu till höstbudget tagit ansvaret för finanserna tidigare, går det att motivera en satsning. Tydlighet, rimlighet och ärlighet är viktiga följeslagare till Reinfeldts ansvarsretorik. Ansvar handlar också mycket att samarbeta och presentera regeringsdugliga alternativ. I kritiken mot Löfven återfinns just denna regerings- och samarbetskritik, men även pusselmetaforiken är vanlig för Reinfeldt. Statsministern vill fortsätta bygga pusslet och ställer det mot Löfven som vill plocka bort bitar.
För Löfvens kamp om ansvar står framtid och förändring. Ansvar handlar här om att genom flera investeringar ta tag i problemen och förändra. Här knyter Löfven även ordet moraliskt till ansvar och talar om skyldigheten att ingripa kontra att fly och titta på. Notera även det återkommande mantrat ordning och reda i statsfinanser. I dagens tal var det ordning och reda till det mesta.
Ansvar hänger också samman med krav. Extra starkt gjorde Löfven det i dagens tal när krav levererades med direkt tilltal: ”Vi ska öka stödet och skapa nya vägar så att alla kan ta sin gymnasieexamen. Men vi kommer samtidigt att kräva att ni gör det…” Denna typ av direkta tilltal finns det flera exempel på i dagens tal och de skapar ett positivt vi och dem. Är vi själva en del av målgruppen skapar Löfven också en känsla av att nu pratar han till oss, vilket är identifierande och tilltalande. Att notera är även passagen ”Men samtliga jobbskatteavdrag kommer att trappas av för oss som tjänar över 60 000 kr.” Här inkluderar Löfven sig själv och visar att han tar personligt ansvar. Ett annat ansvarsexempel finns i Löfvens nyblivna favoritmetafor: väckarklockan. Väckarklockan är ett sätt att besjäla hela idén om att krav och ansvar är oskiljaktiga. Metaforen mynnar sedan ut i en kraftfull avslutning: ”Socialdemokratin står för en jobbigare morgon, men ett bättre liv.”
Kritiskt ansvar
Löfven hade däremot kunna ta ansvar som värdeord ett steg till. Detta genom en självkritisk tanke som hypotetisk regeringsföreträdare. För att göra det konkret ger jag ett skriftligt exempel: ”Som statsminister hade mitt ansvar sträckt sig längre. Ansvar är inte bara att ta ansvar för det som har gjorts bra, utan också att erkänna och ta ansvar för det som har varit dåligt” Genom att våga ställa ett kritiskt ansvar också mot sig själv hade Löfven kunnat bygga på ytterligare ett led i sin argumentationslinje, samtidigt som han hade tilltalat en mer tvekande målgrupp.
För övrigt. Hade det inte varit roligt om Löfven knöt an John Bauers troll och sagovärld till föreslaget om lex JB?
