Ett tal med potential

Med kraft och energi äntrade Åsa Romson den uppslagna scenen på Medborgarplatsen. Romson kritiserade regeringens kommande budgetprioriteringar och ställde de i kontrast med Miljöpartiets. En retorisk utgångspunkt för Romson var att genom talets teman fokusera samhällsproblemens förhållande för de politiska åtgärderna. 

Åsa Jernberg och Heléne Öberg talade före Romson i dagens sommartal. I kontrasten till de två politikerna på kommunal och landstingsnivå blev Romsons energi och glöd extra tydlig. Romson föreföll tala såväl dubbelt så högt som med dubbel pondus.

Romson har som talare alltid fått kämpa med att inte snubbla på sina ord. Dagens sommartal blev inget undantag men det kändes extra tråkigt när man bara av att läsa manuskriptet ser att det är ett tal utan sin förtjänade ansträngning. Det är många slarvfel och många knepiga meningar. Samma kritik som jag tidigare lyft mot Annie Lööf går att lyfta mot Romson. Det är många onödiga småord, modala adverb och på håll oväsentliga adjektiv. Det påverkar tydligheten men blir också svårare att framföra. En enkel genomarbetning hade gjort stor skillnad för såväl framförandet som för talformatet. Tillsammans med Romsons röst och energi, så hade det blivit ett riktigt bra tal.

Argumentationslinjen
Romsons argumentation är framförallt att ställa Sveriges problem i ljuset av de politiska åtgärder regeringen driver. Ett exempel är genom miljöambitionen som levererades med en praktfull framställning. Genom vårens miljögranskning av Naturvårdsverket tog Romson fram de två goda nyheterna för att därefter med punktlista leverera de fjorton dåliga. Tolv gånger fick vi höra anaforen ”Och målet om …” för att sedan sätta klimatutsläppsmålet som klimax. Oavsett hur prioriterad miljöpolitiken är för väljaren, så blir det svårt att efter en sådan framställning inte kunna hålla med. Det blev också ett sätt att bringa ny kraft och relevans i ett annars välanvänt argument.

De politiska förslagen
Romson levererade tre politiska förslag för att ta fasta på utsatta stadsområdens potential. Dessa motsvarande 1,9 miljarder och ställdes mot ett femte jobbskatteavdrag. Här hade Romson med de resterande dryga 10 miljarderna som jobbskatteavdraget innebär kunnat få ihop sin argumentationslinje och fastslagit förhållandet mellan problembild och politik ytterligare. Hade detta fullföljts hade de tre dikotomier som Romson avslutade med blivit kraftfullare och kunnat undanröja en kritik om billiga varken eller-resonemang.