I dagens sommartal fick vi se statsministerns samtalsartade talarstil. I raden av värdeord som Fredrik Reinfeldt använt för att besjäla sin politik fick vi idag ordet tydlighet och den stridslystne Reinfeldt rikade sig mot en intern åhörarskara.
Reinfeldt har utvecklat något av en egen retorisk stil i svensk politik. Upp på scen i det regniga Strandvik bär han inte med sig ett klassiskt manus, utan istället vad som verkar vara en utbyggd punktlista kryddad med vissa nyckelformuleringar och passager. En konsekvens av manushanteringen är att Reinfeldt för in mer av samtalsdrag i sitt tal och blir mer fri att uppehålla sig där han finner det befogat. Då kan han fritt också interagera med sin publik och hans språk blir dessutom rakt och tydligt med korta meningar. Reinfeldts talarstil står därför i kontrast till en mer uppläsande, där vi ser allt fler förlita sig på teleprompter. Talet är dessutom kort, strax över 20 minuter, vilket lämnar den interna publiken med fortsatt hög energi.
I talet finns det också en rad retoriska grepp. Bland annat ställer Reinfeldt frågor till publiken vilket bli ett sätt att tala med sin publik kontra att tala till dem. Han ställer även frågor till sig själv som han sedan besvarar. Detta för att vara tydlig och pedagogisk. Låt mig exemplifiera med jobbskatteavdraget: ”Varför vill vi då göra detta?” Reinfeldt flaggar sedan för fyra anledningar, utvecklar anledningarna var och en och sammanfattar de sedan mot slutet av talpassagen. Att presentera sitt resonemang i denna form går helt i linje med vad man traditionellt sätt brukar lära ut på brittiska och amerikanska debattskolor.
Vad får då den här typen av retoriska grepp för konsekvenser? I ett tal som det inte ges ut något manus till så påverkar det mediernas möjlighet att återrapportera. Förstärker Reinfeldt vissa passager med minnestödjande aspekter kan hans önskade budskap lättare rapporteras. Se exempelvis Lena Melins kommentarer, eller återgivandet av Tobias Brandel.
Med tydlighet
Tydlighet är det centrala värdeordet som Reinfeldt upprepar och använder sig av genom talet. Värdeordet besjälar Reinfeldt genom att dyka ned bredvid scenen för att plocka upp ett gigantiskt cirkeldiagram i papp. Diagrammet används sedan för att kritisera Löfven samtidigt som Reinfeldt illustrerar hur Moderaternas politik är högst relevant för låg- och medelinkomsttagare. Bra pressbilder blev det också, samtidigt som vi i mediebruset kunde läsa om ”pappattacken”. Tidpunkten för Reinfeldts tal ligger också lägligt för journalister åter i tjänst från semestern. Som en konsekvens är statsministerns sommartal det enda hitintills som ligger ute på Svt-play.
För de interna
Flera av mediekommentarerna pekar ut Reinfeldts tal som riktat till de interna väljarna och valarbetarna. Hur kan vi då se detta i talet? Ett svar är genom Reinfeldts sarkastiska undertoner. För att ta ett exempel: ”Och vi har den märkliga idén att vi gör det vi har lovat till väljarna.” Att kommunicera med undertexter på detta sätt, där Reinfeldt indirekt framhåller att det finns de som inte gör det, är ett internt drag. Ett annat tecken finns också i Reinfeldts genomgripande kritik av sina politiska motståndare. Detta görs kraftfullt och med bitande sarkasm, vilket stärker samhörigheten och uppslutning internt, men inte direkt flirtar med de mer obeslutsamma.
Inramningen av Löfven i ljuset av statsministern
Slutligen vill jag tematisera de värden som statsministern tillskriver sin huvudmotståndare Stefan Löfven, men också de värden han direkt eller indirekt tillskriver sig själv och sitt parti. Vi börjar med ordet hycklare som Reinfeldt tar till i sin beskrivning av den socialdemokratiske ledaren. Just ordet hycklare blev ett enkelt ord för reportrarna att tycka till om, varför vi kunde se det på flera håll i återrapporteringen. Det ledde också till rubriker som ”den stridslystne Reinfeldt” och att notera rent strategiskt är att stridslystenhet sällan går ihop med regeringströtthet eller energibrist – egenskaper medierna tillskrivit statsministern.
Den kritiska bild av Löfven som Reinfeldt hamrar in är den nu klassiska bilden av den tyste ledaren. Löfven är oförberedd att regera och ansvarslös genom att inte vilja presentera ett regeringssamarbete. Till detta får vi även det humoristiska avsnittet där Löfven får bli musikern längst bak i orkestern med en triangel och tändsticka som instrument. Detta ställs i sin tur mot Reinfeldt och Moderaterna som håller sina vallöften, vågar säga det obekväma och är rimliga istället för visionära i sina politiska anspråk och reformer. Reinfeldt accepterar också det politiska landskapet och levererar politik genom allianssamarbetet.
Om väljaren ska hålla med Reinfeldt krävs det att vi delar samma bild av Sverige som statsministern och det politiska resonemanget han för. Och denna högst politiska fråga lämnar jag till er att besvara.
