Under augusti månad håller sex av de åtta partiledarna sommartal i upptakten till riksdagens öppnande. Sommartalen har blivit allt mer populära och allt fler av våra partiföreträdare tar chansen. Först ut i augusti har vi Jan Björklund. Som ett svar kommer gästretoriker Hörnhagen att fortsätta sin politiska retorikkrönika. Efter varje sommartal kommer ni kunna ta del av hans retoriska analys. I dagens analys fokuserar Hörnhagen på Björklunds brist på publikinteraktion.
Relationen mellan talare och åhörare är en viktig utgångspunkt för att kunna förstå ett tals retoriska effekt. Björklund höll idag ett monologiskt tal med på tok för lite interaktion.
Björklund driver ett kollektivt vi genom talet och pronomenet får täcka upp brett. Regeringen, folkpartiet, liberaler, allmänheten och medmänniskor klumpas ofta ihop. Konsekvensen är ett allmänt tal som negativt påverkar Björklunds dynamik och närvaro. Detta skulle ju kunna förefalla lite motsägelsefullt. Publiken är ju inkluderad i Björklunds tilltal. Men det är tvärtom. Vi blir inte tilltalade eller kontaktade, vi blir passivt inkluderade.
Denna tendens förstärks också av Björklunds onyanserade argumentation. Se framförallt avsnittet om vikten av betyg. Hade Björklund inte förkastat motståndarsidans argument som löjliga utan istället vågat väga de mot sina egna och gjort bägge sidor rättvisa, så hade han kunnat påverka de tveksamma. På samma gång hade fler röster fått vara med i talet och Björklund hade tagit ett större ansvar som utbildningsminister. Inte bara för de redan frälsta, utan också för att påverka en bredare opinion.
Mot talets slut blir däremot Björklund mer personlig: ”Västkusten visar för mig på det finaste med liberalismen.” Detta följs senare upp i direkt beröm till ungdomspolitikerna i Luf: ”Ni ungdomar är framtiden”. Här skapas en riktig relation och vi som åhörare kan sluta upp tillsammans med Björklund och hylla ungdomarna i en kraftfull kontakt. Ett positivt vi och dem. Vi som åhörare är inte längre en passiv åhörarskara inkluderad i Björklunds vi – vi är medaktörer. Bra retoriskt grepp, men det kommer alldeles för sent. Då är skadan redan skedd.
Jämför med bilden av lärarna som är så pass viktigt för Björklund, där hans budskap ju är att läraryrket är Sveriges viktigaste. Där hade ett direkt tilltal varit på sin plats för att skapa närvaro och sympatier. Men lärarna blir tyvärr passiva i Björklund klimax: ”Lärarna har Sveriges viktigaste yrke! De förtjänar högre lön!”. Tänk vilken skillnade det blivit om Björklund istället hade sagt ”Ni har Sveriges viktigaste yrke! Ni förtjänar högre lön!” Ordet ”förtjänar” skulle också kunnat bli ännu kraftfullare. Även slutsatsen: ”Ni ska ha högre lön.”
Inkludering skapas av tilltal och kontakt, inte av ett allmänt vi. Håller ni med mig?
Inte bara politiken utan också Björklunds retorik har influerats mycket av hans hyllade USA. Talet är uppdelat i tydliga avsnitt som passar väl för medieformat. Till de flesta avsnitten hör också ett pliktskyldigt soundbite som ska få sammanfatta det viktiga, exempelvis ”Frihet och demokrati åt våra barn och barnbarn – det säkrar vi tillsammans.” Men Björklund har fortfarande en del kvar att lära av sina amerikanska förebilder, när det gäller den egna retoriken. Obama är ett föredöme och en mästare på att inkludera.
