Segt, långsamt och oinspirerande verkade vara mediernas dom över Annie Lööfs tal. I kritiken framhölls bland annat Lööfs pauseringsteknik och långsamma tempo. Hörnhagen vill invända och nyansera bilden.
Att konstatera är att Lööf växer allt mer i sin talarroll för Centerpartiet. Trots flera hårda kommentarer kring Lööfs tal är det en kraftig förbättring från förra årets bleka insats. En lång väg har däremot Lööfs retorik att vandra och talet är mycket ojämnt. Detta måste däremot ses i ljuset av Centerpartiets skakiga ideologiska partilinje och manövrar i försök att tillgodogöra sig ett centerpräglat utrymme i politiken. För desto otydligare bas talaren står på, desto svårare är det att skapa en kraftfull retorik. Detta är viktigt att känna till för att förstå Lööfs retorik. Samtidigt kunde vi se att det nya partiprogrammet börjar sätta sin prägel på retoriken, med bland annat ord som frihet, frihetsreformer och jobbskaparlinjen.
Missvisande kritik
Även om kritiken mot Lööfs insats ligger hårt mot hennes framförande vill jag invända och säga att det är framförallt talets innehåll som tröttar hennes åhörare. Det är innehållet som förstärker bilden av ett blekt framförande, inte framförandet som påverkar innehållet. Hennes annars monotona röst var igår lekfull och nyanserad och den kraft och glöd som ofta saknas fick vi igår bevittna. Se framförallt partiets bästa passage där hon våldsamt invänder mot Sverigedemokraternas ”Skammens dag”. Det var även en Annie Lööf som blickade ut över sin publik och var långt mindre manusberoende än övriga talare under veckan.
Belastade tesers våld
Det stora problemet med talet ligger däremot i talets belastade teser och överflödiga passager. En belastad tes är kortfattat ett talparti där vi samtliga kan hålla med talaren samt att funktionen och vad talpartiet ska leda till är otydligt och svårplacerat. Detta följer ett gammalt uttryck: om vi både är överens är en av oss överflödig.
Det mest problematiska partiet i talet är det som försöker belysa vikten av att aldrig vara nöjd. Talpartiet känns som en självklarhet där nerv eller unikt perspektiv saknas. Istället lämnas vi med metaforer av navelåskådning och konservburkar.
Lööf pratar också om vikten av att inte ha halva arbetslinjer, vilket i sig hade kunnat vare ett spännande uttryck om hon hade gjort något av det, exempelvis kopplat det till halvtidsanställningar eller liknande. Istället blir det plattityder om att mötas av riktiga jobb. Kan någon här säga emot Lööf?
Fortsattvis när Lööf pratar om ekonomisk logik för sjuåringar hade jag också önskat att Lööf hade vågat prata mer om efterfråga och kopplat denna till företagsamhet. Se exempelvis passagen: ”Därför handlar den första delen av vår jobbpolitik om hur vi ska få fler jobb. Vi vill göra så att företagen får lättare att växa och att anställa fler. Helt enkelt att fixa jobben. Konkret handlar det om att vi vill minska företagens kostnader för att anställa.” Resonemanget håller inte fullt ut, då inget företag kan anställa utan en efterfrågan på sina produkter. Här hade Lööf ett retoriskt utrymme att kunna göra något av småföretagarpolitiken.
För Lööfs fortsatta tillväxt vill jag peka ut tre enkla tips:
Våga kapa i talpartiet som går för långt från konfliktpunkterna. Våga förklara mera och låt partiets egna förslag, exempelvis jobbpengen till arbetsförmedlingen, ta plats och utvecklas.
Och Slutligen. Skapa tydligare distinktioner genom sammanfattningar och inledningar på talets olika partier så att åhöraren får lättare att följa med. Björklunds stil på just detta är ett föredöme.
