Reinfeldts nyvunna glöd

Regeringsfrågan och beskedet om samarbete har varit en konsekvent argumentationslinje använd mot oppositionen av såväl Reinfeldt som övriga allianspartier. I gårdagens tal visade Reinfeldt glöd och gav kritiken en ny inramning när han hämtade oväntad ammunition, nämligen i sin antagonism mot Sverigedemokraterna. Gästretoriker Jonathan Hörnhagen tittar närmre på statsministerns oväntade resurs. 

Sällan kallas Reinfeldt passionerad i sina tal. Igår var detta däremot ett faktum. I mediernas frågeställningar under gårdagen diskuterade journalisterna huruvida Reinfeldt skulle kunna entusiasmera och skapa energi som motpol till den trötthet som varit en frekvent kritik från såväl medier som opposition. Energin fann Reinfeldt något oväntat i Sverigedemokraterna.

Denna kritiska linje mot vågmästarpartiet har vuxit med åren i statsministerns retorik. Kritiken märktes tydligt i samband med förortskravallerna, men har aldrig tidigare varit tydligare än i gårdagens tal. Anmärkningsvärt var även den förstärkande inramning som av en slump uppstod i slagord från Svenskarnas parti parallellt med att statsministern skulle inleda talet. När sedan statsministerns första uttalande mot Sverigedemokraterna kom, i talets senare del, resulterade detta i Almedalens hitintills längsta applåd. Bidragande till denna publikreaktion var Reinfeldts implicita resonemang där åhörarna fick fylla i partinamnet själva: ”Och för att göra det riktigt komplicerat. Ett av de åtta partierna ska inte få vara med.”

Detta blev sedan utgångspunkten för Reinfeldts idé att koppla blockpolitiken till en fråga om bekämpning av Sverigedemokraternas inflytande. Inflytandetanken fick sedan utgöra en kritik mot oppositionspartiernas otydlighet i regeringsfrågan, där även den tidigare partiledaren för Socialdemokraterna Mona Sahlin hämtades in i retoriken. Hennes välkända antagonism mot Sverigedemokraterna ställdes i kontrast till Stefan Löfvens passivitet. Däremot var det snarare tydligheten i regeringsfrågan Reinfeldt utnyttjade än tydligheten mot Sverigedemokraterna. Jag anser att Reinfeldt hade behövt utveckla sin idé något, då länken mellan Sverigedemokraternas inflytande och blockpolitiken ämnade vissa frågetecken åt åhörarens att själva reda ut. Hade argumentationslinjen varit tydligare hade flera som börjat ifrågasätta blockpolitiken kunnat påverkas. Däremot vill jag hävda att Reinfeldt skapade förnyad energi i frågan.

Det retoriskt intressanta är att antipatierna mot Sverigedemokraterna, där konsensus råder mellan flera partier, blev Reinfeldts huvudargument för blockpolitiken. Inte bara blev det en ny inramning utan kritiken byggdes sedan ut för att behandla något större, nämligen förberedelsen inför makten. Här drog Reinfeldt likhetstecken mellan förberedelse och regeringsduglighet. Denna argumentationslinje förstärktes med jämförelser där kritiken fick besjälas utifrån vardagsnära exempel som förberedelsebehovet inför ett maratonlopp. Talet avslutar Reinfeldt sedan i tydligt klimax, där vi också ser spår av självkritik för sjunkande opinionssiffror och en vår i dvala:

”Låt oss samla ihop oss. Låt oss kämpa tillbaks folks förtroende. Låt oss visa att vi är värda också en tredje valseger. Om tolv månader kommer jag tillbaks hit. Då är jag ännu mera förberedd än jag någonsin varit tidigare, och då är fortfarande de rödgröna utan förberedelser. Då börjar matchen. Tack ska ni ha!”