Mediebevakarnas kommentarer kring Jimmie Åkessons tal fokuserade på två retoriska aspekter: flirten med kvinnliga väljare samt polariseringen mot miljöpartiet. I Följande inlägg ger Jonathan Hörnhagen sin kommentar till de två aspekterna men tillägger också en reflektion kring Åkessons retoriska monopol i den samtida politiken.
Flirt med kvinnor
Redan under gårdagens pressträff var Åkesson tydlig och talade öppet om sin politiska strategi: att i sitt tal visa partiets relevans i kvinnors vardag. Hur Åkesson sedan gick tillväga i talet med sin flirt väljer jag att belysa utifrån två exempel.
Den ena är offentlig sektor. Åkesson vill nå, vilket han även kommenterade i intervju med Niklas Svensson tidigare under dagen, de riktiga kvinnorna med de riktiga jobben. För att understödja detta använder sig Åkesson av traditionell storytelling där en kvinna som delar Åkessons värderingar skriver sin livsberättelse i ett brev till partiledaren (hos Jonas Sjöstedt såg vi en liknande strategi 2012). Kvinnan hade blivit Sverigedemokrat efter att Åkesson breddat partiet och börjat kommunicera det som ”vi vanliga, enkla väldfärdsarbetare upplever i vår vardag”. Brevet undertecknas sedan med ”Sverigevän i hjärtat” vilket lanserar Sverigedemokraternas nya tilltal. För att kort kommentera detta tilltal tar jag fasta på samma aspekt som Lena Lid Falkman kommenterade i en intervju med Expressen: tilltalet är mer inkluderande än exempelvis traditionella tilltal som partivänner. Sverigevän är också ett begrepp som harmonierar med partiets profil.
Ett annat sätt att flirta är att polarisera mot en jämställdhet och en feminism som Åkesson konsekvent förlöjligar och laddar med negativa värden. Genom den starka polariseringen blir Sverigedemokraternas position tydlig, där strategin blir att försöka locka kvinnor som inte känner igen sig i dagens jämställdhetsdebatt, och därmed istället identifierar sig med Sverigedemokraternas kvinnosyn.
Kampen mot de gröna
Åkesson tar kampen mot Miljöpartiet. Retoriskt gör han detta med sex polariserande dikotomier, vilka alla inleds med ”den står mellan…”, där de positiva värdena står för Sverigedemokraterna och de negativa för de gröna.
I mediekommentarerna kring denna polarisering bedömer exempelvis KG Bergström det som ett sätt att höja kamplusten. Jag skulle vilja tillägga att det även kommunicerar Sverigedemokratisk identitet och tydliggör partiets egen ställning genom skillnaden mot Miljöpartiet. Språkvetenskapligt kan vi något förenklat säga att det går i linje med hur man kan kommunicera identitet: att försöka säga vem man är, att försöka säga vem man är utifrån vad man inte är och att säga vem man är i kontrast till någon annan.
Retorikpolitiskt monopol
Min sista reflektion om Åkessons tal är i syfte att visa hur Sverigedemokraterna retoriskt skapar sig ett politiskt utrymme. Detta sker genom att Åkesson konsekvent värnar och tydliggör sitt retorikpolitiska monopol. Detta monopolbegrepp är en metafor som syftar till att utifrån sin politik kommunicera det som endast partiet själv kan kommunicera. Det klassiska för partiet är synen på migrationen och på hur migrationspolitiken bör utformas. Här har Åkesson retoriskt monopol. Det andra monopolet är synen på feminismen som i talet är långt mycket tydligare än exempelvis Kristdemokraternas kritik. Det tredje är argumentationslinjen mot EU. EU-kritiken delas visserligen av Vänsterpartiet, men de har helt andra argument för sin kritik. Konsekvensen av denna säregna politiska retorik är att Åkesson får lätt att differentiera sig från övriga partier. En uppgift som exempelvis Centerpartiet har desto svårare att uppfylla.
