Om en liten stund drar årets Prideparad genom Stockholm, men vi kan redan nu summera en Pridefestival som varit som ingen tidigare.
Beslutet att flytta festivalen till Kungsträdgården, och dessutom slopa inträdet gjorde att inget var sig likt. Plötsligt var Pride inte bara för homosexuella, utan istället en organisk del av sommarstockholms utbud.
Från homorestaurangerna kom kritik redan innan festivalen hade börjat, eftersom det nya läget gjorde att tälthyrorna var för dyra. Samtidigt kände många festivalbesökare att den familjära, exklusiva känslan från forna år försvunnit när heterosexuella besökare på ”homosafari” hängde på området. Bland vänner och bekanta kommer berättelser om verbala trakasserier och en allmän känsla av obehag när folk tagit sig in i parken för att mucka bråk med homosarna. Skyltarna i Prideentrén om att heteronormen upphör där stämmer helt enkelt inte riktigt. Den har för första gången fortsatt att gälla även i Prideparken.
Samtidigt är det just de här konflikterna som någonstans konkretiserar hela problematiken som finns i årets Pride-tema, Öppenhet. Det blir helt enkelt väldigt tydligt att även öppenhet har sitt pris. Jag tror nästan alla besökare på årets Pride faktiskt har reflekterat en del kring vad vi ska ha Pridefirandet till. Ska det vara en intern angelägenhet som går ut på att stärka och peppa den egna gruppen? Eller fyller Pridefirandet sin uppgift bäst om det helt och hållet är en del av en marknadsförings- och informationskampanj riktad mot heterosamhället?
På många sätt tror jag att flytten till Kungsträdgården i år var en nödvändighet. Pride måste utvecklas och hitta nya former. Med de senaste årens framgångar för den svenska homokampen känns det också naturligt att flytta fram posteringarna och ytterligare avdramatisera hbt-begreppet bland heterofilerna. Men jag är inte lika säker på att festivalen verkligen har funnit sin ideala form i år.
Pride är den motor som driver hela hbt-samhället framåt. Europridefirandet 1998 fyllde den svenska homorörelsen med ett nytt självförtroende och framåtrörelse. En känsla som förnyats efter varje års festivaler. Och även om mycket i årets Pridepark är tjusigt och snyggt och värdigt, så längtar en del av mig tillbaka till ghettot. Till ett Pride som är ett unikt och eget arrangemang, inte en blek kopia av en vattenfestival.
Jag applåderar Pridestyrelsens arbete med årets festival, men tänker samtidigt att allt inte måste vara likadant nästa år. Kanske kan man varva öppenhet och ghetto? Själva definitionen av en minoritet är att man är i numerärt underläge. Med för mycket öppenhet och anpassning till majoriteten riskerar man att förlora sin identitet på kuppen.
