Utsätts kvinnliga partiledare och toppolitiker för en hårdare granskning? Är det i så fall mediernas fel, eller återspeglar det bara åsikter inom partierna och bland allmänheten? Och när ska vi fokusera på åsikterna, för både kvinnor och män?
Seminarium: Partiets ledare – en fråga om jämställdhet?
Arrangör: Talmannens referensgrupp för jämställdhetsfrågor
Plats: Värdshuset Lindgården, Strandgatan 26
Publik: ca 50 personer
Moderator: [[Katarina Barrling Hermansson]]
Budskap: ”Det är mediernas fel, i alla fall när de får avgå. Men vi i partierna är rätt bra på att lägga krokben för kvinnor själva också.”
Citatet: ”Det var inte särskilt smickrande för oss män.” ([[Ingvar Carlsson]], tidigare statsminister, om de spontana kommentarer han fick från främst medelålders män när [[Mona Sahlin]] tillträtt som socialdemokratisk partiledare)
När utlovat regn på måndagseftermiddagen kom på skam blev utomhusseminarierna betydligt mer angenäma än dagen innan. I den skuggiga och lummiga trädgården till Värdshuset Lindgården hade talmannens kontor bjudit in till seminarium. Med en panel bestående av Ingvar Carlsson, [[Lars Leijonborg]], [[Jenny Madestam]] och [[Erik Fichtelius]] skulle kvinnliga partiledare, eller kanske snarare deras arbetsvillkor och möjligheter att alls bli valda, diskuteras.
Carlsson inledde med en betraktelse kring hur granskningen blivit hårdare och hur han misstänkte att det exkluderar många potentiella kandidater. Han menade även att dreven kring [[Cecilia Stegö Chilò]] och [[Maria Borelius]] efter utnämnandet av regeringen 2006 borde fungera som ett skolboksexempel på en annan och hårdare granskning av kvinnor.
Lars Leijonborg ville mer tala om de svåra villkoren som ”yrket” medför, oavsett kön. Han reflekterade kring om kvinnliga ledare inte får samma uppbackning från den närmaste kretsen inom partiet när det blåser snålt. Samhället är överlag inte jämställt och det vore en illusion att tro att politiken då skulle vara det. Han påpekade också att flera män, bland annat han själv, också har utsatts för utseendegranskning.
I sin doktorsavhandling diskuterar Jenny Madestam just ledarkulturen inom socialdemokraterna respektive folkpartiet. Hon ser en skillnad. S vill ha en egalitär kompispappa, men knyter samtidigt mycket mer mystik kring partiledarrollen som ett förkroppsligande av rörelsen. Folkpartiet vill ha en ytlig djuping, en person med en intellektuell framtoning som går hem även i ytliga mediala sammanhang. Men rollen skulle också vara mer avdramatiserad, ordföranden har uppgifter både som ansikte utåt och i organisationen och den person som är bäst lämpad får uppgiften och får behålla den så länge den sköts.
Madestam menade också att både Ingvar Carlsson och Mona Sahlin när de tillträdde sade sig vilja stå för lyssnande ledarskap, mer kompisen än pappan i kompispapperollen. Det var kanske lättare att lyckas med för Carlsson i det klimat som då rådde och tack vare att han var man och därmed inte avvek från normen på för många sätt samtidigt.
Veteranreportern Erik Fichtelius, numera vd på Utbildningsradion, kunde känna igen att drev och skandaler och medias skildring av dem påverkar politikers avgång, men knappast vilka som släpps fram, eller i så fall snarare indirekt. Han menade också att man på många redaktioner arbetar aktivt med hur ofta personer av olika kön får komma till tals och på vilket sätt.
Särskilt i den efterföljande dialogen med publiken stod det väl annars klart att politiken speglar samhället. Frågorna liknar dem som gäller jämställdhetsdebatt kring karriär och arbetsliv i övrigt. Vad gör vi med könsrollerna? Hur stor del av ojämställdheten på arbetsmarknaden kommer av ansvaret för barn och hemarbete – och förstärks de effekterna i politiska partier där mycket av ”meriteringen” i praktiken sker på obekväm fritid under tiotals år innan det kan krönas av en topposition?
