”Det är många som trott sig vara kongressen – men det är ni som är det”, sa [[Mona Sahlin]] och riktade sig direkt till ombuden. Men det tal hon sedan höll var inte så mycket förmaningar till dem som en lång kärleksförklaring till det socialdemokratiska parti hon varit aktiv i under så många år.
Sahlin hänvisade till sitt uppmärksammade tal till förtroenderådet i december, men sa att hon nu inte tänkte tala om politiken utan om värderingar. Det blev dock påfallande defensivt.
Hon slog fast att, två brakförluster till trots och opinionssiffror som sedan valet varit i det närmaste i fritt fall, det aldrig varit tal om någon identitetskris för socialdemokratin. Inte heller sades det finnas någon vänster- eller högerfallang inom partiet.
Alldeles tydligt så ville inte Sahlin avsluta sitt ordförandeskap med en bomb i stil med vad hon levererade i december. I stället blev det väldigt mycket överslätande av konflikter och kontroverser, och udden riktades mot ”den visionslösa alliansen”.
Det går inte att i en kort analys sammanfatta Mona Sahlins politiska gärning och det snöpliga slut hennes – i socialdemokratiskt perspektiv – rekordkorta ordförandeskap fick. Ironiskt nog blev det ord från [[Jimmie Åkesson]] i deras sista partiledardebatt i riksdagen, som bättre än vad han förmodligen insåg sammanfattade hur betydelsefull hon varit. Han utmålade henne nämligen som symbolen för allt Sverigedemokraterna är emot – HBT-vänlighet och ett mångkulturellt samhälle.
Detta påminde Sahlin om i sitt tal. Och kanske säger det också något om varför hon inte blev mer framgångsrik som partiledare. Hennes kamp för acceptans av normbrytare kan lätt ses som en direkt parallell till kampen för att själv få avvika från normen om hur en socialdemokratisk partiledare ser ut, talar och beter sig.
Det återstår att se om ordningen återställs med [[Håkan Juholt]].
