Genom att uppmana hela den socialdemokratiska partiledningen att ställa sina platser till förfogande och låta kongressombuden avgöra deras framtid, spelar [[Mona Sahlin]] ett högt spel. Hon tar fokus från sin egen person genom att betona det kollektiva ansvaret för valförlusten, samtidigt som hon öppnar för att på allvar bli utmanad som partiordförande.
Det som pågår just nu inom det socialdemokratiska partiet är flera saker samtidigt. Efter två månaders chock och sorg över ett svidande valnederlag börjar nu det på allvar höjas röster för att människor i partiledningen måste lämna sina poster och nya krafter ta över. Såväl partisekreterare [[Ibrahim Baylan]] som den ekonomiske talespersonen [[Thomas Östros]] har pekats ut som ansvariga. Och båda är de nyckelpersoner för Mona Sahlin.
Sahlins beslut att vid en extrakongress (”mellankongress” enligt den socialdemokratiska terminologin) ställa sin post till förfogande (vilket alltså inte är detsamma som att avgå) är en markering om att hon inser sin egen skuld i valresultatet och överlåter åt medlemmarna att avgöra om hon kan sitta kvar. Samtidigt kan det betraktas som ett lojalitetstest. Om nu personer som känner sig manade att faktiskt utmana henne ställer sig upp för tidigt, kan de snabbt finna att de saknar stöd – och tvingas ut i kylan.
På socialdemokratiska partikongresser avgörs av tradition inte ordförandeval i öppen strid mellan olika kandidater. Det är alltid klart på förhand vem som ska väljas. Frågan om vem som ska leda partiet i valrörelsen 2014 avgörs alltså snarare nu – och under tiden fram till kongressen.
Detsamma kan gälla för de andra nyckelpersonerna i socialdemokratins ledning. Efter valförlusten 2006 böts såväl partiordförande som partisekreterare och ekonomisk talesperson ut. Det kan mycket väl bli fallet igen. Ett rimligt antagande är således att valförlusten kommer leda till någon slags konsekvens inte bara för den förda politiken – som nu analyseras och omprövas av kriskommissionen – utan också för den partiledning som ansvarat för politiken i fråga. Kanske blir resultatet att Mona Sahlin sitter kvar, men att partiet efter mellankongressen kommer ha en ny partisekreterare och nya talespersoner på posterna för den ekonomiska politiken, utrikespolitiken, arbetsmarknadspolitiken och social-/välfärdspolitiken. På det sättet skulle partiet skicka en signal om att den tagit valförlusten på allvar och öppnat för ett rejält omtag och förnyelse både i sak och person på centrala politikområden inför valet 2014.
