När Dramaten nu för andra året arrangerade sin postparadföreställning så hittade även publiken dit. De fick se en kväll i längtans tecken. En sorts Dramatenversion av en nummerrevy, där delar av Sveriges skådespelar-, dansar- och sångerskeelit stod på scen.
[[Tiina Rosenberg]] och [[Seppo Laukkanen]] var avslappnade och opretentiösa värdar för en föreställning på temat längtan. Från Snusmumriken och Mumintrollets komplicerade relation till texter av [[Herta Müller]], [[Hanna Hallgren]] och [[Olle Svensson]]. Och den avslappnade attityden skapade en alldeles speciell stämning. Många av scenerna gjordes av skådespelare med manus i handen, men det gjorde bara att jag kände mig lite lyxigt work in progress-delaktig. Insatserna var ändå briljanta.
[[Aleksa Lundberg]], Sveriges enda statligt utildade transsexuella skådespelare gjorde en scen ur sin egna föreställning Infestus, som jag verkligen vill se mer av. [[Stina Ekblad]] tog som vanligt andan ur en med Brechttolkningar och uppläsningar , och den kommande uppsättningen av Idlaflickorna tillsammans med systern [[Ylva Ekblad]] kan bli legendarisk.
Kortpjäsen Zoo av [[Gertrud Larsson]] var en annan pärla under kvällen, precis som [[Jan Malmsjö|Jan Malmsjös]] klassiker Jag är som jag är. Och så blev jag så otroligt berörd av [[Börje Ahlstedt|Börje Ahlstedts]] två framträdanden. Jäklar vilken kraft texterna fick i hans framförande.
Dramaten efter paraden ger Pride en annan dimension. Den där existentiella kicken som man behöver efter en vecka av schlager, dålig disco, bajamajor och dyra öl i plastflaskor. Tack!
