Det är på den tunna grusgången som den nostalgiske Pridebesökaren får lite tröst. Går man lite raskt fram och tillbaka så blir det till och med lite damm i luften. Nästan som det brukade vara på fotbollsplanen i Tanto, som ju varit Prideparkens hem sedan 1998.
Men nu har ju Pride flyttat till Sjöhistoriska och Gärdet. En nödvändig förändring, tror jag. Ett sätt att förnya något som höll på att bli en institution. Och till en början kände jag mig verkligen helt desorienterad. Irrade runt bland styrdansande par som virvlade runt till musiken från en dansbandsorkester på jakt efter ingången till backstage/vip-området. Noterade de stora innovationerna: gräs på marken, luftigare placering av tälten och närheten till vattnet.
Att dela in bajamajorna i kategorier för sittande och stående gäster var också ett spännande grepp (och ett smart sätt att undgå hur många och vilka kön man ska tilldela toaletterna till). Men jag saknade den lummiga delen av Tanto där kulturscenen brukade husera. I år var de intryckta i något som mest liknade ett hörn en värphönebur. Och visst känns det som om publikutrymmet framför den stora scenen minskat oroväckande mycket?
En annan av årets nyheter, Karaoketältet, har redan fått mina öron att blöda. Men annars var det ganska få nya aktiviteter i parken. Trots de kosmetiska förändringarna kändes det mesta bekant, och då menar jag inte bara fejsen på alla gamla ragg som passerade revy. Många opinionsbildare trängs om utrymmet, men få bjuder på något kul att göra hos dem, men än ta gratismaterial och bjudpresenter.
En annan bekantskap från förr är de där drivorna med folk som brukade häcka i skogen utanför Pride Park i Tanto. Trots att de nu måste ta buss 69 ut till festivalområdet så verkar det inte ha hindrat dem. Redan under tidig invigningskväll hade det samlats klungor av folk där. Det såg riktigt mysigt ut. Kanske är det där som den verkliga queergärdesfesten kommer att äga rum?
