Sedan januari 2009 har även transpersoner ett diskrimineringsskydd, men fungerar det? Och vad kan göras för att motverka diskriminering i arbetsliv, utbildning och det civila samhället? Under ett föredrag redde [[Lukas Romson]] från transföreningen KIM ut begreppen och visade hur diskrimineringen av transpersoner och ett bra transinklusivt jämlikhetsarbete kan se ut.
Seminarium: Könsöverskridare – enligt vem?
Arrangör: Transföreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald)
Plats: Ekoteket, Pride House
Publik: c:a 50 personer
Budskap: Transpersoner diskrimineras på många sätt i samhället och även om gruppen numera omfattas av diskrimineringsskyddet i lagen finns det fortfarande många brister.
Citatet: ”Varför ska just en viss minoritet ha den här lilla fördelen?” (Lukas Romson påpekar bristerna med särlagstiftning)
På ett välbesökt föredrag talade transföreningen KIM:s ordförande, tillika välkänd transaktivist, Lukas Romson snart sagt utan paus i 45 minuter. Det rådde ingen tvekan om att ämnet engagerade – och att det finns en hel del att säga om det.
Bland de grundorsaker som finns till att transpersoner fortfarande diskrimineras på många området i samhället är, enligt Romson, att man avviker från normen. Enligt normen har alla människor ett kön, och gör ingen skillnad på om detta är biologiskt, socialt, självupplevt eller juridiskt. Allt antas hänga ihop. Men som de flesta transpersoner kan vittna om så är så sällan fallet.
Vad biologin säger är en sak. Hur man klär sig och uppträder är något annat. Hur man uppfattar och identifierar sig själv en tredje, och hur man definieras enligt folkbokföringen en fjärde sak. Och när detta inte hänger ihop så betraktas man – enligt normen – som avvikare.
Detta är, menar Lukas Romson, grundproblematiken. Men även många som har välmenande motiv kränker allt som oftast transpersoner genom missvisande begrepp som ”transor”, transvestiter” och ”dragqueens”, eller felaktiga pronomen som ”han” eller ”hon”. Också begreppet ”könsöverskridare” är att betrakta som kränkande då det är normativt och förutsätter att en person som klär sig och beter sig som han eller hon upplever sig ”överskrider” könsbarriärer.
Under föredraget redogjorde Romson för en rad anmärkningsvärda – och autentiska – fall av diskriminerande behandling av transpersoner i olika sammanhang, men som bara i ett fåtal fall faktiskt resulterat i att man från myndighetshåll konstaterat att diskriminering av ”transsexuella” (så är det uttryckt i lagstiftningen, även om alla transpersoner ska omfattas av lagskyddet) skett. Och faktum är att sedan den nya Diskrimineringsombudsmannen bildades som myndighet den 1 januari 2009 har man bara fått in 7 anmälningar om diskriminering av transpersoner, en siffra som Lukas Romson menar förefaller orimligt låg. Som en jämförelse fick HomO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, som numera är en del av av DO) under sitt första verksamhetsår in 2000 anmälningar.
Publiken på plats fick ett par ord med i laget också, och bidrog med sakupplysningar när Romson resonerade kring det faktum att man såväl i offentliga register som i företag och organisationer nästan alltid har med uppgifter om personers kön – definierat som juridiskt kön, något som ofta vållar en hel del obehag för transpersoner. Och genom att vissa företag har som affärsidé att sälja och publikt tillhandahålla offentliga uppgifter om folkbokförda svenskar innebär det att en snabb sökning på nätet kan ge vem som helst tillgång till information om hur en viss person är registrerad som könsmässigt i statens ögon. På företaget Ratsits sajt har man rent av varit ”hjälpsamma” nog att markera könstillhörighet i färg: rosa för kvinnor, blått för män.
Avslutningsvis räknade Lukas Romson upp ett antal krav man från transföreningen KIM ställde, för att minska diskrimineringen av transpersoner. Och föga förvånande handlade det framförallt om ett respektfullt bemötande, där inte fördomar och ett första intryck får vara vägledande för hur vi tilltalar eller behandlar andra människor. Konkret kan det handla om en ökad acceptans för hur människor klär sig, har för frisyr, sminkar sig eller väljer att kalla sig. Det kan också handla om att låta människor stå i vilka toalettköer de vill och på t ex en arbetsplats föra ett resonemang om omklädningsrum. Läs mer om detta i KIM:s transpolitiska program.
