Strax efter klockan tio i morse började det glatt tjoas på Sergels Torg, när en grupp magdansare, färggrant klädda cheerleaders och queerdansande lindyhopare släppte loss. Startsignalen för 2010 års Stockholm Pride hade ljudit.
Efter en stunds dansuppvisning som kulminerade i en röd, orange, gul, grön, blå och lila levande regnbågsflagga som böljade över torget, ledes vi in i Kulturhuset för invigningen av Pride House.
Konferencier var [[Helena Sandström]], skådespelare och komiker som setts i föreställningen ”No tears for queers” och radioprogrammet ”Kyss min plysch”. Hon berättade att uppdraget som invigningstalare i Pride House var mycket ärofullt och hade föregåtts av ett intensivt arbete där många hugade kandidater sorterats bort. Efter mycket om och men introducerades till sist – till tonerna av Twisted Sisters-klassikern ”We’re not gonna take it” – paret som valts ut: [[Suzanne Osten]] och [[Gunilla Röör]], bägge med långa karriärer som skådespelare och regissörer på meritlistan.
Röör och Osten höll varsitt starkt och känsloladdat anförande om vikten av modet av vara oss själva – och öppenheten att acceptera varandra för de vi är och vill vara.
Sedan lämnades ordet till de tre verksamhetscheferna för Pride House; [[Emma Rasmusson]], [[Sara Folke Mörner]] och [[Kalle Persson]]. De slog bland annat ett slag för konceptet ”Pride charter”, genom med vilket man kan lösa en dagbiljett där det ingår lunch och kaffe. Det ska också finnas en all inclusive-variant där man slipper välja seminarier och andra aktiviteter från programmet själv – godbitar är redan utvalda åt en.
Läs mer om deras tips om vad Pridehuscheferna skulle välja att gå och lyssna på, om de bara fick se ett enda seminarium under veckan, här.
Salen inne på Kulturhuset var välfylld, och det var en påfallande låg medelålder i publiken. Makthavare.se noterade kända profiler från hbt-världen som RFSL:s ordförande [[Ulrika Westerlund]] och förra årets Pridegeneral [[Claes Nyberg]]. Däremot saknades representanter från de politiska partier som i samband med Stockholm Pride – i synnerhet när det är valår – brukar hålla sig framme och slå sig för bröstet om sitt engagemang för hbt-frågor. En förklaring till det gavs möjligen i gårdagens SVT Rapport, där det framkom att det inte är många politiker som tar upp hbt-frågor när de listar vilka ämnen de tycker är viktiga:
