Vi var många tjejer med erfarenhet av livet som politisk aktiv som drog en lättnadens suck när #imaktenskorridorer rullade upp framför våra ögon. Men slutresultatet blev motsatt till uppropets syfte. Det gick helt enkelt åt helvete.
Jag var en av de tjejer som var ute i #metoo-debatten och berättade om mina erfarenheter. Jag berättade om en nuvarande riksdagsledamot som utsatte mig för kränkningar för många år sedan. Som ung och politiskt aktiv är det svårt att veta var gränserna går, och det är först i efterhand som reflektionerna kom. Jag valde att berätta för att stödja de tjejer som idag är där jag var. De som idag är drabbade av den maktförskjutning och det politiska spel som ibland kan gå över gränsen.
När jag berättade fick jag kritik för att jag inte nämnde namn. Det spekulerades vilt om namnfrågan och folk hörde av sig för att de ville veta. Flera anade att de hade varit utsatta av samma person och andra ville veta av ren nyfikenhet. Jag valde att inte berätta för någon, inte ens för det berörda partiet. Det hade gått emot mitt syfte. När jag ser konsekvenserna av #metoo-debatten är jag glad och tacksam över det beslutet. #Metoo spårade ur när det kom att handla om person före fenomen.
Det stora problemet med #metoo är att effekten blev syftets motsats. Syftet var att lyfta upp och prata om sexuella trakasserier, i mitt fall inom politiken.
Vad som istället hände var att det som vi inte vill ska drabba andra, att dömas ohörd, nu istället drabbade andra, som en effekt av vad uppropet ledde till. Det är alltid svårt att veta var man hamnar när man jobbar med så trubbiga verktyg. Det är lätt att alla går åt samma håll. Så funkar det med maktstrukturer, oavsett om det handlar om att hänga ut folk som trakasserar tjejer eller om det handlar om att dem som trakasserar.
För en vecka sedan träffade jag en person som har blivit anklagad för att begått övergrepp. Hans liv är förstört. Hela hans sammanhang har rasat, vänner har försvunnit och jobbmöjligheter har gått förlorade. Hans familj och vänner har kontaktats och istället för att hålla upp syftet med #metoo har den påstådda förövaren blivit jagat. Det är inte det som #metoo handlar om.
Vi har granskat hur de politiska ungdomsförbunden har agerat efter #metoo-hösten. De har agerat helt rätt. Alla förbund, bortsett från CUF och SDU som valde att inte svara på undersökningen, har satt upp planer för förebyggande arbete och de uppger även att de har tagit fram förebyggande riktlinjer. Bra, men vart tog den verkliga diskussionen vägen?
Det var på många rätt rätt tänkt. Men det gick fel. Människor blev av med sina förtroendeuppdrag, sina sociala nätverk och i vissa fall sina jobb. Utan att kunna försvara sig eller vara dömda av en domstol. Häxprocesserna gick till så, inkvisitionen gick till så och så behandlas ofta den som utsatts för sexuella övergrepp av dagens rättssystem. Det är långt ifrån det som borde ha uppnåtts, nämligen att prata om förövarna, sätta ljuset på dem och diskutera hur vi ska gå vidare för att det ska handla om rättsliga åtgärder när det är nödvändigt. Vi skulle ställa krav på systemet, inte ställa den omöjliga men klassiska “har du slutat slå din fru?”-frågan.
Att se den blicken fick mig att förstå hur rätt beslutet att inte outa sin förövare var. Kan vi gå tillbaka till diskussionen om kärnfrågan?
Jessica Schedvin
