Alla tänker på regeringsfrågan och blockpolitiken. Kvällens partiledardebatt gör det inte mindre relevant. Här kommer en kommentar från Kevin Shakir, som vet vad Sverigedemokraterna vill ha.
Efter att tidigare i veckan blivit avsatt av riksdagens hemsida, har Liberalernas partiledare Jan Björklund uttryckt att han inte har något emot en blocköverskridande regering. Han vill se att Alliansen ingår i en regering med Socialdemokraterna, om de borgerliga partierna får färre röster än det rödgröna blocket. Det blir onekligen intressant att se diskussionen i kvällens partiledardebatt. Vad gör Sverigedemokraterna i en situation där konflikten mellan blocken bestående av vänster, höger och SD blir till ett block av SD mot alla? Vad kommer att hända med vänsterblocket?
Regeringsfrågan är svår. Jag har länge varit ambivalent omkring vad jag tycker rörande kommande regeringsbildning. Får vänsterblocket flest röster, får de utifrån rådande parlamentariskt läge, en svag regering. Blir det en regering ledd av Moderaterna, finns en risk(/chans) att den stödjs av Sverigedemokraterna. Det är inte sannolikt, med tanke på att SD inte upphör vara i rampljuset (med sina pengaskingrare, järnrörsivrare, slakthus-komiker och Putilovar). Detta gör det i dagsläget inte heller svårare för majoriteten av riksdagspartierna att glömma bort att SD är sprunget ur den nationalsocialistiska rörelsen.
Att Jan Björklund vill se blocköverskridande samarbete välkomnas av många inom politiken. Stefan Löfven har själv i flera år talat om behovet av ökat samarbete över blockgränsen. I en intervju i Dagens Nyheter den 7 oktober, berättar statsministern att han vill få slut på diskussionen om regeringsfrågan och istället diskutera sakpolitik. Riskerar den visionära socialdemokratens hopp om ett framtidsparti med helhetsreformer, i dagens parlamentariska läge att bli missnöjd? Inte så länge civilminister Ardalan Shekarabi debatterar arbetsmarknadsvillkor med Jimmie Åkesson, och får jubel som om han dissat Åkesson i ett rap-battle.
Men nu ligger ju makten hos statsministern, inte civilministern.
Socialdemokraterna är mer kompromiss- och maktinriktade, inte visionära policyförändrare. Detta är för många ingen nyhet, men då måste vi inse att det är allt vad Sverigedemokraterna drömmer om.
En regering med Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna (en majoritet av riksdagspartierna!), är inte en handlingskraftig regering, men öppet mål för SD, där de får möjlighet att slå hål i regeringens avsaknad av vision. I många år har de åkt snålskjuts på att hålla sig på distans från makten och i sann populistisk anda peka ut Sjuklövern som välfärdens nedmonterare (och näringslivets främsta motståndare, när de nu lunchar med den planhalvan). En allians från S till M bekräftar Sverigedemokraternas världsbild om att de är det enda alternativ till etablissemanget, och ger dem ökat bränsle att påverka fler väljare i deras missnöjesriktning.
Denna allians, som skulle få Sveriges regim att likna en samlingsregering som resultat av ett tredje världskrig, skulle i mina ögon inte kunna få reellt motstånd från Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Så länge ett (någorlunda) mittenparti som Liberalerna fortsätter kalla V för extremistparti, hindrar V:s stigma dem från inflytande. Och att borgerligheten använder MP som slagträ för att komma åt S, ger inte MP större incitament att ingå en superallians från S till M. För övrigt förenklas inte MP:s situation av att Feministiskt Initiativ hungrigt inväntar val 2018, för att få över MP:s missnöjda och aktivistiska väljare. FI:s närvaro hjälper ej heller Vänsterpartiet, för väljaren som är trött på socialism skrivet i tjock svart skrift på vit bakgrund likt varningstexten på ett cigarettpaket. Med detta lär FI:s fräscha kommunikation, och i deras ögon, alternativa visioner kunna skapa ännu mer splittring på vänsterkanten.
Låt oss vara ärliga, Sverigedemokraterna har inget emot en vänster eller ett ”rödgrönrosa”-block som havererar och äter upp sig självt inifrån.
Blockpolitikens död är Sverigedemokraternas våtaste dröm. Detta måste diskuteras av fler, inte bara Greider-följare. Att Socialdemokraterna inte kan genomföra radikal visionspolitik är inget chockerande faktum, men det innebär inte att partiet behöver röra sig närmre mitten för det. Riksdagspartierna borde rannsaka sig själva och skapa konflikter utifrån sina egna värden. Superallianser som saknar handlingskraft och tydlighet är skadligt för partierna och system. Låt inte ogenomtänkta lösningar bli verktyg för missnöjets och hatets mobilisering.
