När Stefan Löfven vintern 2014 nyvalshotade efter den så kallade samarbetsregeringens budget fallit fylldes twitterflödena av spekulationer, kommentarer och inte minst frågetecken. Maggie Strömberg, till vardags journalist på magasinet Fokus, twittrade samma kväll att hennes bok om Miljöpartiets resa till regeringsparti nu visade sig kräva mer arbete. Det faktumet fångar in hur svår ansatsen att försöka fånga in Miljöpartiets politiska essens trots allt måste vara.
Alla dessa nya turer.
Bromma flygplats, Saudivapen, kärnkraften och givetvis vargdebaclet i media. Bland annat. När nyvalshotet basunerades ut var lägena redan spända. Och vid det läget skulle det dröja nästan ett år till migrationspolitiken skulle vålla partiets möjligen största svekdebatt hittills. De senaste åren har partiet verkligen om och om igen kommit att hamna i strålkastarens fokus. I dagarna ges så Maggie Strömbergs ”Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten” (Atlas förlag) till slut ut.
I sexton korta och drivet gestaltade kapitel försöker Strömberg berätta historien om Miljöpartiet, från oppositionsparti med stark tro på unik egen kraft till att gråta i Rosenbads pressrum när det där viktigaste området rent krasst inte var politiskt möjligt att driva vidare i miljöpartistisk riktning.
Till en början ska partiet hårt tryckt på rollen som en egen kraft, bortom höger och vänster: där demokratiprocesser har det viktigaste värdet. Genomgående i boken beskrivs en partiintern uppdelning som tycks viktig för att förstå partiet och den färd det genom har gjort politiskt och organisatoriskt. Så kallade fundisar och realos används som begrepp för att göra en skiljelinje mellan de som tror på det reellt gröna till varje pris och de som i mer pragmatisk anda kan tänka sig svälja en del för att få inflytande. Personporträtten är här belysande inte minst för att förstå dagens situation, där riksdagsledamöter som Valter Mutt och Carl Schlyter genom att vara fundisar utifrån kan ge intryck av att helt enkelt inte förstå politikens värld formella toppositioner till trots. Beskrivningen av hur förra språkröret Peter Eriksson, numera europaparlamentariker, i egenskap av realos medvetet drev på för faktisk formellt inflytande samtidigt som hans aversion mot socialdemokratin var djup förstärker insikten om miljöpartiet som ett genom åren komplext parti med viktiga personroller.
Språket är enkelt och anspråkslöst. Korta meningar och tydliga motsättningar används med medveten karakteristisk Fokusdramaturgi för att skapa ett läsvänligt driv. För att på ett djupgående men ändå lättöverskådligt sätt söka nyckeln till Miljöpartiets själva inre idévärld blir det formatet i sammanhanget mycket passande. Den som hoppas på dramatiska, nya avslöjanden lär blir besviken. Bortsett från att Socialdemokraterna i höstas ultimativt ska ha hotat sin regeringspartner med direktavvisningar av samtliga flyktingar vid nationsgränsen är den typen av större braskande uppgifter få. Det är inte heller vad Maggie Strömberg gör anspråk på. Snarare är det att lägga pusslet. Även om mycket vad gäller det rent politiska spelet redan måste ses som mer eller mindre känt vid det här laget är just sammanläggningen av korten här det eleganta. Som hur hybrisen efter EP-valet 2014 bäddade för tillbakagång i själva riksdagsvalet. Och missbedömningen att i denna hybris anda sedan dra till med en oerhörd identitetspolitisk Almedalsoffensiv som kostade mer än det smakade.
”Vi blev som dom andra” är en viktig och lättillgänglig dokumentation om ett speciellt parti i ett just nu omskakande och formativt skede. Som en beskrivning av en internt uppslitande och för utomstående till synes oförståelig resa är denna berättelse utmärkt och bör läsas av alla med intresse för svensk inrikespolitik.
