Natten till i dag var ”lilla Super Tuesday” i de amerikanska primärvalen. Demokraterna hade primärval i Michigan och Mississippi, och Republikanerna hade primärval i samma två stater och dessutom Idaho och Hawaii. Nattens största nyhet var sannolikt att Bernie Sanders skrällde och fick flest röster i Michigan.
Vad som uppmärksammats avsevärt mindre är hur väl det demokratiska primärvalet i just Michigan illustrerar varför Sanders inte kan vinna Demokraternas nominering, vilket jag var inne på också för ett par veckor sedan. I skrivande stund har enligt Politico 99,4 procent av rösterna från Michigan rapporterats. Av dessa har Sanders erhållit 49,9 procent. Clinton har fått 48,2 procent. En tydlig om än knapp seger för Sanders således.
Tittar man på fördelningen av delegater framträder emellertid en annan bild. Clinton har nämligen tilldelats 68 delegater, medan Sanders bara har fått 65. Orsaken till den skeva fördelningen är de många demokratiska superdelegaterna. Partiföreträdare av olika slag som har rösträtt på konventet i sommar och som själva får välja hur de vill rösta utan att ta hänsyn till hur sympatisörerna i hemstaten röstat.
461 superdelegater har hittills uttalat sitt stöd för Clinton, medan 25 har gjort detsamma för Sanders. Skälet till att Demokraternas partiföreträdare, partiets insiders om man så vill, näst intill unisont stödjer Clinton och inte Sanders är enkelt: Clinton är en insider, det är inte Sanders. Hon har i alla år varit lojal mot partiet, följt partilinjen och spelat spelet i Washington med allt vad det innebär i termer av tjänster och gentjänster. Nu belönas hon för det i primärvalet. Bernie Sanders å andra sidan har tidvis varit i högljudd opposition mot det egna partiet och från och till betecknat sig som oberoende. Visst har även han sysslat med tjänster och gentjänster i kongressen, men på ett mer stringent och principfast sätt än Clinton. Som han själv mer än gärna påminner om röstade han till skillnad mot de flesta demokrater nej både till Irakkriget 2002 och till stimulanspaketet för att rädda Wall Street.
Man skulle kunna hävda att systemet med superdelegater är odemokratiskt och snedvrider valresultatet. Man skulle också ha en del fog för att hävda det. Samtidigt bör man innan man börjar peka finger och oja sig över det demokratiska etablissemangets makt reflektera över att det inte är så olikt hur svenska partier fungerar. De som röstar på kongresser är ombud utsedda av distrikts årsmöten, och de som röstar på distriktens årsmöten är personer utsedda av lokalföreningars årsmöten. De som utses är vanligen etablerade personer i partierna som under lång tid visat att de är lojala mot partiet och viker sig för partipiskan när partiets uppfattning skiljer sig från den egna eller väljarnas. Med lika gott fog som man kan hävda att det amerikanska partisystemet är odemokratiskt kan man således hävda att det är betydligt mer demokratiskt än det svenska, eftersom gräsrötter i USA i alla fall får vara med och bestämma (och till och med har den tyngsta rösten) i amerikanska partiers högsta organ.
Ovanstående gäller för övrigt primärt för Demokraterna, då inslaget av superdelegater är betydligt mindre i Republikanerna. Enligt ovanstående resonemang kan man alltså, ironiskt nog, konkludera att det republikanska partiet är betydligt mer demokratiskt än det demokratiska.
Det republikanska primärvalet utgör för övrigt en utmärkt illustration av varför Demokraterna har sitt ”odemokratiska” valsystem, och varför de sannolikt inte kommer förändra det inom någon snar framtid. Att en tredjedel av konventrösterna innehas av etablissemanget utgör ett slags garanti mot att outsiders som Trump och Sanders surfar in på vågor av populism och missnöje och vinner partiets nominering. Är det några som just nu önskar att Republikanernas interna demokrati inte var så direkt som den är, så är det den republikanska partitoppen.
