[UPPDATERAD]
Det är snart fyra år sedan senast, och i höst är det åter dags att utse ”den fria världens ledare” och världens mäktigaste man… Eller kanske för första gången, kvinna. Här är Makthavares guide till kandidaterna som kan bli USA:s nästa president.
Republikanernas kandidater
Det är tydligt att republikanerna är sugna på att ta tillbaka Vita Huset efter åtta års demokratisk ockupation. Partiet har mönstrat en halv pluton kandidater till startfältet inför sina primärval. Från början var de hela 17 kandidater, men Wisconsin-guvernören Scott Walker, South Carolina-senatorn Lindsay Graham, tidigare Louisiana-guvernören Bobby Jindal, f d New York-guvernören George Pataki samt tidigare Texas-guvernören Rick Perry har emellertid redan fallit bort.
Det är det största startfältet någonsin för något parti i ett amerikanskt presidentval. Enligt Washington Post är det sannolikt också det startfält som uppvisat störst mångfald någonsin, med en svart man, en kvinna, två latinamerikaner, en indisk-amerikan samt tre andra generationens invandrare.
Jim Gilmore
I bakvattnet av det republikanska startfältet simmar, eller kanske snarare drunknar, den tidigare Virginia-guvernören Jim Gilmore. 2001-2002 var han ordförande för Republikanernas nationella kommitté. För honom talar att han är tidigare guvernör i en ganska stor swing state, men det är också i stort sett det enda. Hans stöd i opinionen är i nuläget försumbart, han har haft svårt att finansiera någon egentlig kampanj för 2016 precis som då han kandiderade 2008, i senatsvalet 2008 besegrades han av en demokrat. Vidare så är hans track record som guvernör inget att skryta med, och han har varit velig om aborter vilket inte går väl hem hos de republikanska kärnväljarna. Om inget exceptionellt händer lär han avisera att han drar sig ur inom en inte alltför avlägsen framtid. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Rick Santorum
Strax framför Gilmore verkar även socialkonservative före detta Pennsylvania-senatorn Rick Santorum drunkna. Han sågs som en klar underdog när han kandiderade i Republikanernas primärval 2012, men skrällde och samlade överraskande näst flest delegater efter att ha satsat allt kampanjkrut på de tidiga primärvalsstaterna och till och med lyckats vinna Iowa. Det är inte osannolikt att han satsar på en liknande strategi i år, och kanske kan han skrälla ännu en gång. Det stora startfältet gör emellertid att det inte känns sannolikt. 2011-2012 fick han i alla fall stå på scenen och debattera med ”the big boys” också innan skrällen i Iowa. Nu får han inte alls samma exponering. Han skall nog inte räknas ut ännu, men lyckas han inte i de inledande primärvalen lär han dra sig ur. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Mike Huckabee
Huckabee har varit pastor, guvernör i sydstaten Arkansas och politisk kommentator på Fox News, och är dessutom en smula lik Richard Nixon. Kort sagt har han allt för att inte gå hem i Sverige. Han är en dedikerad abortmotståndare och tror inte på evolution. Huckabee kandiderade för att bli republikanernas presidentkandidat 2008 och gick bra i primärvalen men var snäppet bakom John McCain från start till mål. Huckabee är konservativ, riktigt konservativ. Det må uppskattas av många republikanska väljare, men de inser samtidigt att det inte uppskattas av liberaler och oberoende vilket kan göra det svårt för honom att vinna partiets nominering. Ligger och gupper på ett fåtal procent i opinionsundersökningarna. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
John Kasich
Kasich är sittande guvernör i Ohio, en viktig swing state, och tjänstgjorde dessförinnan 18 år i USA:s representanthus. Han har också en framgångsrik karriär inom finanssektorn bakom sig, något som dock inte behöver vara till hans fördel. Han arbetade nämligen på banken Lehman Brothers då den gick i konkurs 2008, och fick trots konkursen en stor bonus det året. Kasich har ett bra finansiellt track record som guvernör vilket gillas av republikaner. Han har därtill fått delta i de stora debatterna, men där har han inte gjort något vidare ifrån sig och inte lyckats lyfta i opinionen.
Carly Fiorina
Den enda kvinnan i racet saknar helt reell politisk erfarenhet. Det gör henne ovalbar enligt somliga, men uppfattas som uppfriskande av många gräsrotsväljare. Hon har en näringslivskarriär inbegripande bland annat sex år som vd för teknikbolaget Hewlett Packard bakom sig, samt flera olika välgörenhetsengagemang. Vidare så har hon länge varit en uttalad kritiker av Obamacare. Hon har tryckt på att det faktum att hon är kvinna och har engagemang i bland annat The One Woman Initiative i ryggsäcken skulle avväpna Hillary Clinton om de ställdes mot varandra i presidentvalet. Fiorina har medverkat i några av de stora debatterna och gett ett kompetent och slagkraftigt intryck i vissa, men fallit bort i andra. Sammantaget måste man konstatera att Fiorina misslyckats med att konvertera de debattframgångar hon ändå haft till faktiskt väljarstöd. Hon når upp i två-tre procent i de flesta mätningar. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Rand Paul
Paul är senator från Kentucky och son till tidigare representanthusledamoten Ron Paul, känd bland annat för sin inom republikanerna oortodoxa isolationistiska hållning i utrikespolitiken, sin liberala inställning i drogpolitiken och sitt kompromisslösa försvar av den amerikanska konstitutionen. Initialt sågs Rand Paul av somliga som en seriös utmanare om Republikanernas nominering, men kampanjen kom av sig innan den riktigt börjat efter tämligen bleka inledande debattinsatser. Tea Party-kandidaten Paul har profilerat sig på ett liknande sätt som sin far och många hade nog hoppats på att han skulle plocka upp pappas fackla. I någon mån har han också gjort det, men de vassaste libertarianska kanterna har samtidigt slipats ned ordentligt och den libertarianska minoriteten i Republikanerna är sannolikt besviken och sneglar alltmer på libertarianska partiet istället. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Chris Christie
Christie är guvernör i den traditionellt demokratiska delstaten New Jersey. Av somliga ses han som just vad Republikanerna behöver, en moderat konservativ från en blå stat som kan kompromissa över partigränsen när det behövs. Av samma skäl har han problem att entusiasmera de republikanska kärnväljarna. Han förföljs också av sina lovord om Barack Obama i samband med att hans delstat erhöll federal katastrofhjälp i samband med orkanen Sandy 2012, och den ökända bilden i vilken de två håller om varandra och ser ut att trivas rätt bra ihop. Han har emellertid skruvat upp tonen något sedan han offentliggjorde sin presidentkandidatur, men han kan bara tweaka tidigare uttalanden till en viss gräns för att inte stämplas som en flip-flopper som säger allt för att bli vald. Trots nuvarande opinionssiffror kring bara tre-fyra procent bör nog Christie inte riktigt räknas ut ännu. Ju närmare primärvalen kommer, desto mer angelägna brukar väljarna bli om att deras kandidat inte bara ska vara bra utan också ha en chans att slå demokraternas kandidat. Det var så Romney vann partiets nominering 2012. Christie är en av kandidaterna som republikanerna skulle kunna samlas kring 2016. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Jeb Bush
Det mesta talar för Jeb Bush. Han är uppväxt i illröda Texas, var framgångsrik som guvernör i USA:s befolkningsmässigt fjärde största stat Florida, som är en viktig swing state. Där han blev han för övrigt den förste republikanske guvernören någonsin att bli omvald. Han är son till den tidigare presidenten George H.W. Bush och bror till den mer samtida presidenten George W. Bush och är således nationellt känd och har alla kontakter en republikan kan önska sig både vad gäller politikutveckling och fundraising. Bush ledde också opinionsundersökningarna fram till sommaren 2015 då kampanjerna kom igång på allvar. Han har som bäst varit okej i de debatter som varit, och har nog lite svårt att å ena sidan presentera ny och fräsch politik utan att samtidigt kritisera sin bror alltför mycket. Det ligger honom ännu så länge i fatet att han ses som etablissemangets kandidat. Han har legat stabilt kring fem-sex procent de senaste månaderna. Med tanke på all uppbackning han har lär han nog hänga i ett tag, men just nu ser det inte så ljust ut för Bush III. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Ben Carson
Det lilla utropstecknet i det republikanska primärvalet så här långt är Ben Carson. Han har en exceptionellt framgångsrik karriär som neurokirurg specialiserad på barnkirurgi bakom sig. Han var bland annat den förste någonsin att framgångsrikt separera siamesiska tvillingar hopväxta i huvudet, och han var fram till sin pension chef för det aktade sjukhuset Johns Hopkins. Som uppväxt i en fattig familj med en ensamstående mamma förkroppsligar han den amerikanska drömmen. Trots sin karriär inom ett vetenskapligt yrke så förkastar han ”teorierna” om både evolution och global uppvärmning. I allt väsentligt saknar han också precis som Fiorina politisk erfarenhet. Han är skojfrisk i debatterna och lockar till skratt och höjer stämningen, men inte så mycket mer. Faktum är att han framstår som lite trög. Trots det har de republikanska gräsrötterna älskat honom. Av allt att döma är han på väg nedåt i opinionen nu, och ligger på knappa tio procent, men så sent som i november låg han på drygt 20 procent. Kanske var det peaken på hans kampanj, kanske hänger han med in på sluttampen. Oavsett hur länge han hänger i känns det osannolikt att han skulle lyckas knipa nomineringen.
Marco Rubio
Det republikanska partiets golden boy. Han är senator från Florida, bara 45 år gammal och höll ett hyllat tal innan Mitt Romney accepterade partiets nominering på Republikanernas konvent för fyra år sedan. Som son till två kubanska immigranter har han liksom Carson uppfyllt den amerikanska drömmen, och hans namn ses som en tillgång då latinamerikaner är en växande väljargrupp i USA som republikanerna haft svårt att vinna i de senaste valen. Han har varit bättre än de flesta i praktiskt taget varje debatt, och har överlag ett mer positivt och visionärt budskap än de flesta andra kandidater. Mer om vad USA skulle kunna bli och mindre om vad Obama och Clinton förstört. Mot honom talar att han som republikansk påläggskalv och förhållandevis moderat ses som en av etablissemangets kandidater. Har legat stabilt på drygt tio procent i opinionen sedan årsskiftet. Kan han hålla i det och göra åtminstone okej ifrån sig i de inledande fyra primärvalen i februari blir han tveklöst en seriös utmanare om partiets nominering. I mars är det nämligen primärval både i hans hemstat Florida och Texas, Arizona och Colorado, som samtliga har stora latinamerikanska minoriteter. Gör han bra ifrån sig också i övriga väljargrupper där skulle han till och med kunna knipa ledartröjan.
Ted Cruz
Cruz är senator från Texas och har precis som Rubio kubanskt påbrå genom sin pappa. Han har seglat upp som en av det republikanska partiets klarast lysande stjärnor de senaste åren och blev lite småkändis också internationellt 2013 i samband med ett 21 timmar långt debattinlägg mot Obamacare. Han är en hardcore-konservativ; hårdnackad abortmotståndare, motståndare till både samkönade äktenskap och partnerskap, förespråkare av dödsstraffet och amerikaners gudgivna rätt att bära vapen. Initialt försvann han lite i debatterna, men han har blivit bättre och var den solklare vinnaren i Republikanernas senaste debatt där han hade nöjet att tvåla till Donald Trump ordentligt. Han går just nu som en raket i opinionen och har praktiskt taget ökat med 0.2 procentenheter per dag sedan i november och ligger på knappt 20 procent. Om han inte misslyckas fatalt i de inledande primärvalen blir han en seriös utmanare om republikanernas nominering.
Donald Trump
Det stora utropstecknet i den republikanska kampanjen (!). Fastighetsmiljardären och TV-profilen avfärdades initialt som praktiskt taget ett skämt, men har till de flestas förvåning kommit att inta ledarpositionen i nomineringsracet. Mer än en gång har Trump uttryckt sig på sätt som går över gränsen för vad många tycker är anständigt, och mer än en gång har många förutspått att det har varit nålen som slutgiltigt sticker hål på framgångsbubblan. Men icke, Trump bara fortsätter uppåt i opinionen och seglar nu i ensamt majestät kring 35-40 procent i opinionsmätningarna. Å ena sidan är det fullständigt osannolikt att han skulle ha minsta chans att besegra demokraternas kandidat, och därmed är det fullständigt osannolikt att han skulle vinna Republikanernas nominering. Å andra sidan var det för ett halvår sedan minst lika osannolikt att Trump i det här läget skulle ligga i racets toppskikt, än mindre att han skulle leda med 15-20 procentenheter före tvåan. Således är nog en slantsingling om hur det går för Trump ungefär lika exakt som den mest insatte politikkännares förutsägelser.
Demokraternas kandidater
Jämfört med den republikanska nomineringsprocessen är den demokratiska en trist tillställning. Blott tre demokrater söker uppdraget som världens mäktigaste. Sannolikt mycket tack vare att en av kandidaterna i någon mån kandiderat sedan 2008 och intagit en så pass dominant ställning att den blir svår att rå på.
Martin O’Malley
O’Malley är – i ett par dagar till – guvernör i Maryland och han var dessförinnan borgmästare i statens största stad Baltimore (hans tid som borgmästare där är för övrigt den verkliga förlagan till TV-serien The Wire). Har legaliserat samkönade äktenskap, genomfört skolreformer för immigrerade barn och förbjöd dödsstraff i Maryland, men ses allmänt som mer moderat än de två andra demokraterna. Lyckades rätt bra både som borgmästare och som guvernör, inte minst minskade brottsligheten i Baltimore när han var borgmästare. Han ger ett stabilt och kompetent men lite grått och tråkigt intryck i debatterna. Hade nuvarande president varit republikan och demokraternas främsta önskan varit att få in en av de sina i Vita Huset igen hade O’Malley sannolikt varit en farlig utmanare om partiets nominering. Som det nu är vill demokraterna emellertid ha något nytt och fräscht, och gärna skjuta mitten ytterligare en bit till vänster också. I det läget håller en vit, medelålders man med moderata åsikter helt enkelt inte måttet. Med ett fåtal procents stöd i dagsläget (lägre än Joe Biden, som inte ens kandiderar) blir han sannolikt inget stort hot mot demokraternas kandidater… I det här primärvalet. [UPPDATERING: AVHOPPAD]
Bernie Sanders
Sanders är något så ovanligt som en amerikansk politiker som öppet kallar sig för socialist. Följaktligen återfinns han längst ut till vänster i Demokraternas vänsterfalangs vänsterfalang. En av hans viktigaste frågor är att reformera hela USA:s politiska system, som han menar styrs av storbolags girighet snarare än väljarkåren. Han är profilerad som ”tough on Wall Street” och vill bryta upp systemviktiga banker och finansiella institutioner i mindre banker. Sanders är också en hängiven förespråkare av universell sjukvård enligt europeisk modell, något som han är både omtyckt och kritiserad för inom demokraterna. Omtyckt för att många delar visionen, kritiserad för att många fruktar att ett sådant företag skulle resultera i att Obamacare försvinner utan att ersättas med något. Den enda punkt där han är mindre vänster än sina kollegor är vapenkontroll, där han – i det demokratiska startfältet – utmärker sig som mer vapenvänlig. Med sina 74 år är han äldre än alla andra kandidater i båda partier. Det kombinerat med den framträdande New York-dialekten får honom gärna att framstå som en smula gaggig. Han besitter emellertid också en glöd som inte hittas hos någon annan kandidat. Givet hur långt till vänster han står är det mycket osannolikt att han skulle lyckas vinna ett presidentval mot en republikansk kandidat, varför han tidigt inte togs på allvar. Han har emellertid ökat i opinionen ända sedan han aviserade sin kampanj, och ligger sedan ett par månader stabilt över 30% i alla mätningar. Clinton har inte råd att underskatta Sanders, men han är ändå en tämligen osannolik demokratisk presidentkandidat.
Hillary Clinton
Hon är tidigare ”First Lady”, senator från New York och utrikesminister, samt den första kvinnan med en realistisk chans att bli amerikansk president. Clinton sökte partiets nominering redan inför valet 2008, men förlorade då som bekant mot Barack Obama. Sedan dess har hon bidat sin tid och – mer eller mindre direkt – kampanjat för att bli partiets kandidat 2016. Hennes digra CV, fördelaktiga efternamn, breda kontaktnät samt mångåriga kampanjande har givit henne en enormt dominerande position i det demokratiska racet. Hon har tappat det senaste halvåret, men ligger alltjämt på drygt 50 procent i opinionen. Clinton har en mycket dedikerad väljarskara och kampanjorganisation bakom sig, som byggts upp nationellt under lång tid. Hon får sägas tillhöra demokraternas mittfåra, möjligen något högerlutande. Hon har genom åren kritiserats för att vara en så kallad ”flip-flopper”, som säger vad som helst för att bli vald. Bland exemplen kan nämnas samkönade äktenskap. Clinton var länge en uttalad motståndare mot det, men ändrade åsikt strax efter att det att opinionsundersökningar visade på att amerikanska folket för första gången var för det. Demokraternas vänsterfalang har också kritiserat henne för att vara visionslös och ”soft on Wall Street”. Någon som mottagit miljontals dollar i arvoden och donationer från Wall Street kan omöjligen vidta nödvändiga reformer för att förhindra en ny finanskris, resonerar de. Clinton har också varit föremål för ett par större och mindre skandaler, bland annat att hon använt sin privata mail istället för sin jobbmail i jobbet som utrikesminister, att hon finansierat sin kampanj med donationer till välgörenhetsorganisationen The Bill, Hillary & Chelsea Clinton Foundation, samt att sagda välgörenhetsorganisation mottagit stora belopp från utländska donatorer som Clinton undertecknat stora vapenavtal med. Opinionsgapet minskar ned till både Sanders och O’Malley, men Clinton är ändå otvivelaktig storfavorit till att vinna Demokraternas nominering.
